nej...

Jag har alltid sett Indien som ett fantastiskt sekulariserat land, och i synnerhet staden jag bodde i. Människor har kunnat leva sida vid sida obehindrat av religös tillhörighet.

Det är ett av de få ställena i den här världen som den typen av religionsfrihet faktiskt har fungerat.

Och då gör det så ont när sånthär händer.

http://timesofindia.indiatimes.com/TOIonline/India/5_killed_in_blast_inside_Hyderabad_mosque_/articleshow/2059546.cms

Mecca Masjid är en historisk plats. Det är en av Indiens äldsta moskeer och ett enastående byggnadsverk. Det sägs att det tog 8000 murare nästan 80 år att färdigställa moskeen och att varenda sten i den kommer från just Mecca.

london calling

Sällan blir saker och ting som man har tänkt sig. Ibland blir det bättre, ibland blir det lite sämre. Inatt gick det mesta bara väldigt väldigt fel.

Jag flög från Hyderabad till Mumbai igår klockan 17.30, lokal tid. Jag hade gott om tid till min anslutande internationella flight klockan 04.55, men tänkte att eftersom vi är i Indien så kommer någonting säkert hindra mig från att hinna med den. Men flygningen till Mumbai gick jättefint utan några som helst bekymmer fram tills dess när jag stod vid bagagebandet. Jag väntade och väntade på min stora svarta väska, innehållandes mitt liv de senaste sju månaderna. Men den kom inte.

Jag hade iallafall valt ett bra flygbolag, där personalen pratade engelska. Och när jag vänligt frågade om de visste var min väska hade tagit vägen så sade de att de inte hade någon aning men skulle försöka lokalisera den. Ett preliminärt besked var att den väskan antagligen inte hade blivit pålastad i Hyderabad, utan fortfarande befann sig på flygplatsen där.

Men efter ännu en halvtimmes stressfylld väntan på besked skedde någonting som skulle visa sig vara ett av de få goda tingen under det nästkommande dygnet. Det var något stjärnskott som hade tagit min väska istället för sin egen (som förvisso hade samma form, men var ungefär hälften så stor), och flygplatspersonalen hade lyckats kontakta den här personen. Så, lättad och med ett leende på läpparna for jag till den internationella flygplatsen och väntade i avgångshallen på mitt flyg några timmar senare.

Jag checkade in strax efter klockan tre på morgonen, knappt två timmar innan flighten skulle avgå. Gott om tid kvar alltså, och jag kunde koppla av i en skön fotölj ett par timmar. Väl där undersöker jag mitt boarding card, och ser att flygningen är senarelagd till klockan sju på morgonen. Vad snällt av den leende kvinnan i incheckningen att berätta det för mig.

Runt 06.30 så kommer det en trevlig man och berättar att flighten är ytterligare försenad, och beräknas avgå 11.30. Därmed har jag missat mitt anslutningsflyg till Stockholm. Lagom nöjd med den informationen beger jag mig för att åtminstone få lite sömn den här natten. Men flygplatsmiljö är inte den bästa för avkoppling, och jag lyckas väl sova en halvtimma innan jag ger upp och beger mig, trött och irriterad, för att försöka få tag på någon ansvarig som kan berätta för mej vad som egentligen kommer hända.

Jag hittar flygplatschefen, som senare skall senare visa sig vara den enda kompetenta personen ur personalstyrkan här, som berättar att flygplanet som vi skall flyga i inte ännu har kunnat avgå från Teheran, Iran av okänd anledning. Hon berättar vidare att flygplanet fortfarande kommer att avgå så fort det kommer hit, preliminärt vid 14-tiden, samt att mitt missade anslutningsflyg till Stockholm inte går varje dag utan tre gånger i veckan.

Miljön under vårt samtal just nu är ganska kaotisk. Den stackars kvinnan får stå ut med arga indier som kräver att få bo på lyxhotell och förbannade turkar som slår näven i bordet. Det är förstås den sedvanliga indiska folksamligen runt henne och allmän förvirring. Flyget från Teheran hade visst avgått nu, men var tvunget att vända tillbaka efter en halvtimma i luften.

Jag lyckas faktiskt bli ombokad på ett British Airways-plan till London som avgår en timme senare, tack vare min enorma charm (och eventuellt min förmåga att resa till Storbritannien utan visa). Men det finns inga platser kvar på anslutningsflyg till Stockholm varken samma kväll eller morgonen därefter. Klockan 17.15 beräknas jag anlända till Arlanda imorgon, lokal tid.

Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på Belle & Sebastian på mitt tvåhundra-punds-rum på hotellet utanför Heathrow som British Airways pröjsar för mej. Jag har precis ätit en fyra rätters middag, tagit en skön dusch och allting är väldigt konstigt. Jag har sovit sisådär 3 av de senaste 44 timmarna, och har fått en mjuk skön dubbelsäng som jag nu ska inta.

Jag gör ett nytt försök att ta mig till Sverige imorgon.

numera okontaktbar

Jag vaknade upp av hettan i rummet här för en stund sen.. Det är näst sista gången jag gör så. Ikväll är det min farvälfest här på terassen utanför. Det blir förhoppningsvis väldigt väldigt mycket folk, livligt, klagande grannar och mörk rom som påminner om spillolja. Jag ska köpa med mej en sån flaska hem.

Sen ligger min mobiltelefon kvar på ett hotellrum i Mysore, Karnataka. Däri satt mitt indiska kontantkort, så jag är inte helt kontaktbar via telefon numera. Dessutom så har jag tappat bort mitt svenska simkort, det var ju så litet och det var ju sju månader sen jag använde det. Så därmed är också min telefonbok, med alla viktiga nummer som jag sparat på, glömd och förgången. Men vem behöver telefon när man kan kramas istället?

Fridens liljor.

1/5, kväll, på ett tåg mot hyderabad

Vi avslutar sagan snart. Det här är sista gången jag sover ännu en svettig natt på den blåa galonbritsen som tågen här erbjuder. För den här gången, den här resan.

Min alice-i-underlandet-resa är snart slut. Och det är nog dags. Jag läste igenom den här dagboken nyss. Jag lever inte längre med samma exhaltering, engagemang och passion för morgondagen som jag gjorde då. Idag är jag van vid tågresorna, alla nyfikna frågor och livet här. Det är inte lika exotiskt längre.

Men jag kommer sakna det här landet och livet förstås. Jag är rädd för (men ganska säker på) att jag inte kommer inse det förrän jag är tillbaka i Sverige och ser det gråa och trista igen. Så jag hoppas att jag åtminstone kan leva ut den här sommaren baserad på spontanitet och kärlek och undvika alla former av rutin och rädsla för främmande ting. Vill ni vara med?

För hu kan man inte älska det här landet där man sätter människorna i fokus, där stress är icke-existerande, galenskap är vardag och folk är glada och vänliga.

Alla fantastiska chaiförsäljare, tutande rickshaws, leende familjer och en nästan total avsaknad av kriminalitet.

Det här är landet där kvinnan på bussen lämnar över sitt barn till kvinnan på sätet jämte när hon skall resa sig upp, där man tror på reinkarnation och karma, där vädret aldrig blir kallt och grått och där naturen visar vyer som jag tidigare bara drömt om att få se. Det här är landet där maten smakar mycket och fantastiskt, där man tror på fler och destomer färgsprakande gudar med fantastiska historier, där man inte äter djur, där hinduer, muslimer och kristna lever tillsammans som världens vänner.

Men det här landet kan också sätta en kniv i hjärtat på mig. Det hugger till var gång jag ser dessa fattiga barn, levande på gatan helt utan möjlighet till skola, vård eller trygghet. Och kastsystemet i sig självt, som motverkar en rättvis utveckling i landet, där fattiga kommer fortsätta vara fattiga och rika kommer bli rikare så länge kasten påverkar samhället. Och det gör dom.

Och alla konservativa själar som vägrar acceptera Indien som ett utvecklingsland, alla Shiv Sena-proklamerare som hävdar att alla är rika i Indien. Och dessa människor som bromsar den kvinnliga frigörelse som långsamt håller på att ske just nu. Kvinnlig diskriminering är djupt rotat här också.

Richard Gere blev arresterad förra veckan då han pussade den Indiska filmstjärnan Shilpa Shelty på kinden under en stödgala mot HIV/AIDS. Återigen sattes det vassa nålar i ögonen på de som faktiskt vill åstadkomma någon typ av förändring i det här landet.

Pondicherry, Varkala och Mysore

Jag kom precis hem efter mina sista äventyr i det här landet. Under en och en halv veckas tid har jag träffat massor av människor, funnit min favoritplats i Indien och mått väldigt bra. Här kommer lite utdrag från min dagbok under resans gång.

I söndags kväll så tog jag nattbussen till Chennai, dit jag kom fram morgonen efter. Där var det 40 grader varmt i skuggan med en relativ luftfuktighet på 90%. Det var svettigt, milt sagt. Jag bussade mig bort till busstationen där jag tog en fin gammal överfull buss för den fyra timmar långa resan söderut till Pondicherry.

Klimatet var detsamma i Pondicherry, en gammal fransk kolonistad som inte var så rolig som ryktet säger. Det var rena raka gator, vilket annars inte finns i det här landet, och lite europeisk arkitektur. Men förutom det är det vilken indisk stad som helst. Jag spenderade natten på ett ashram, och tog mig därifrån dagen efter.

Efter en timmes bussresa med en konstant rädsla för döden (och min gräns är hyfsat hög vid det här laget) kom jag fram till den by där mitt tåg till Kerala skulle avgå från. Jag hade dock ingen aning om var järnvägsstationen låg, men något som är mysigt i såna här små byar där ingen pratar engelska och ingen har sett en vit människa innan, är hur gärna de vill hjälpa till. Jag fick eskort upp på nån lokalbuss, av på rätt hållplats och en guide som tog mig till stationen.


25/4, eftermiddag
Återigen tillbaka i detta paradis på jorden, Varkala. Jag vaknade imorse med djungeln på en armlängds avstånd utanför tågfönstret mitt i det gröna Kerala, ett tiotal kilometer från Indiens sydspets.

Det var fantastiskt att kunna bada igen, säga farväl till det varma salta vattnet här.

Just nu ligger jag i en hängmatta utanför det rum jag har hyrt. Det kan vara det bästa och billigaste rum jag har haft under hela min tid i Indien (150 ruppar). Trollsländorna flyger runt mig och fåglarna kraxar bland kokospalmerna. I övrigt är det ett totalt lugn.


27/4, morgon
Dricker kaffe med en vacker vy över havet från det kafe uppe på den klippa jag sitter på i Varkala. Det här är mitt absoluta favoritställe i det här landet, av de jag sett hittills. En fantastisk natur, lång sandstrand, avslappnad atmosfär och massa mysiga människor. Det blir tungt att åka härifrån, faktiskt.

Havet är extremt starkt nu. Den här tiden på året, alldeles innan monsunperioden, bildas det extrema vågor och strömmar. Det är otroligt utmattande att simma motströms, så man går inte längre ut än att man bottnar. Vågorna blir upp till två meter höga och kan kännas som kraftiga slag mot kroppen.

Igårkväll var här åskväder, vi satt och tittade ut över horisonten där blixtarna skapade fantastiska scener. Och det tropiska regnet blötte ner oss, helt utan att frysa. Jag gillar monsunregn.

29/4, på ett tåg till Bangalore
Jag ville inte lämna Varkala, det tog emot väldigt mycket. De senaste dagarna har varit fantastiska, alla underbara människor jag har träffat och alla dessa himmelska salta vågor jag har svalkat mig i.

30/4, fortfarande på ett tåg
Snart har jag rest i tjugofyra timmar, med två olika tåg. Anlände till Bangalore tidigt imorse, åt lite frukost och gick en timmes promenad innan jag hoppade på nästa tåg till Mysore. Där sitter jag nu, tillsammans med väldigt många andra människor, för att träffa Sam och Juliana i Mysore. Jag vet inte vad det är för ställe, men det skall tydligen vara schysst.

En liten lista med saker som har orsakad ett visst glädjerus hos mig idag.

• Jag har krängt min motorcykel och har fått ledigt nästa vecka. Så på måndag blir det ut och bli ryggsäcksresenär igen, vet bara inte om jag ska ta mig norrut till bergsvandring bland tunn luft och getter eller söderut för avkoppling på långa sandstränder med hav och vågor. Egentligen ville jag nog hälsa på kameler i Rajasthans öken, men där var visst 44 grader varmt nu. Jag försöker undvika den typen av temperatur litegranna, i synnerhet när det handlar om en öken. Det lutar mot stränderna just nu.
  
  
• Det är fredag. Det finns någon universell glädje i fredagar tror jag.
  
  
• Snart kommer jag hem och äter ostmacka och dricker pripps blå.
  
  
• Roskildefestivalen har släppt ett finfint program. Oj vad jag ska dansa till Arcade Fire, Klaxons, The Killers, Björk och LCD Soundsystem och massa annat i sommar!
  
  
• Anders hemsida är färdig (näst intill i alla fall), och kan beskådas på www.fandango.tk.
  
  

Och hej mamma, jag kommer till Varberg den åttonde maj klockan 17.20. Sen när började X2000-tågen Stockholm-Varberg kosta nittiofem kronor förresten? Jag gillar det.

fredagskväll

Jag, Sam och Enrico dricker kvalitetsölet Cobra och lyssnar på Slagsmålsklubbens nya skiva. Klimatet är lite svalare nu än för en vecka sen. Jag pratade med Björn i telefonen innan. Han berättade att det var vår i Göteborg, han lät glad och jag tycker det ska bli roligt att komma hem.

Imorgon är det filminspelning igen, och jag ska förstås agera. Jag vet inte var, inte hur, men min agent Ramesh kommer och plockar upp mej här klockan åtta. Tidigt som attans.

Min födelsedagspresent

Jag köpte en födelsedagspresent till mig själv idag. Fast egentligen är det ni som får en födelsedagspresent av mig, bestående av mig. Grattis. Den femte maj flyger jag från Mumbai till Stockholm (hej ida, vill du ha besök?) och tar nåt tåg söderut därifrån. Se till att våren är där på riktigt då, är ni snälla.

Det kommer nog bli jätteläskigt och jättekonstigt men samtidigt jättekul! Jag saknar er, ju.

tjugotre

Jag gör er säkert besvikna, men det är ungefär samma som förut. Lite äldre, säkert lite klokare, en tysk sjuttiotals-mustasch mindre (jag är för gammal för sånt trams nu, väl). Firade födelsedagen med pizza, bowling och pilsner, det var en bra dag. Runt elvatiden på kvällen kom det överraskande nog sisådär 30 glada människor med chokladtårta och skönsång. Större delen av tårtan applicerades dock i mitt ansikte, men jag var väldigt väldigt glad ändå.

Och alldeles nyss kom regnet. Det var sex månader sen jag såg det sist, och det var jättehärligt! Ett stort åskmoln passerade över oss och kylde ner oss flera grader. Ett skönt sommarregn, säkert grovt förorenat och mer syra än vatten, men ack så härligt.

Annars inte mycket nytt från subkontinenten. Här är jättevarmt och jag tänker köpa mig själv en födelsedagspresent imorgon.

Jag, en trafikdåre

Jag lyckades ta mej till jobbet per motorcykel idag också. Inte kunde väl jag ens i mina drömmar för ett halvår sedan tro att jag idag skulle sitta på en motorcykel och köra mellan oberäkneliga bilar och rikshaws med marginaler på en tum, göra omkörningar på vilken sida som helst där det finns lite utrymme, använda tutan på samma sätt som ni använder backspegeln och kryssa mellan filer, fotgängare, hål i gatan och gatuhundar.

Den här trafiken skrämde skiten ur mej när jag först kom hit, nu är jag en del av den. Det tar ett tag innan man begriper att det är ett organiserat kaos i det hela. Jag skulle inte vilja påstå att handlar om logik, utan snarare 'common sense' blandat med förståelse för medtrafikanterna. Rikshawförare undantagna.