hej hej vänner

Här kommer lite bilder från de senaste dagarna, det har varit väldigt intensivt, långa dagar och lite sömn. Jag ska berätta mer en annan dag, nu ska vi fortsätta leta efter lägenhet. Med lite tur så har vi fixat en fin lägenhet i Banjara Hills imorgon.

Och jag kanske har fått ett spännande jobb, vi får se. Allting tar lite tid här.

Puss och kram.


Här är min kollega och granne Anoop från England i sin bästa form.



Här är jag, nån indier och anoop på nån tråkig introduktion.



Vi tog ett dopp i swimmingpoolen.



En tysk och Sam skrattar åt varandra.

Happy Diwali!

happy diwali, sir

För övrigt har jag skaffat mig ett indiskt mobilnummer också, +919985381474 (varning för höga telefonräkningar). Och så kan jag bjussa på två dagsfärska bilder från Hyderabad. Här är 29 grader varmt och ikväll är det Diwali, Indiens största festival. Den ska vi fira med några tjejer från Delhi. Det ska bli spännande.

Puss och kram

Och om någon är nyfiken så kan man läsa vad min vän Ricardo, som jag reste till Goa med, skriver om sin resa. Om nån läser Denver Post så kommer det nog en artikel där också.

Hans blogg finns på
http://myspace.com/bruvs

Och nu kan man nog kommentera anonymnt här också.

indisk körteknik

Såhär kör man bil i Indien. Ljud rekommenderas.

19/10

Gårdagen var händelserik. Vi började med att få en genomgång av företaget och dess olika enheter, och var vi var placerade och var vi skulle bli placerade. Lagom spännande med massvis av akronymer. Sen hade vi en föreläsning (eller ja, samtal) om indisk kultur versus västerländsk. Och det var verkligen jätteintressant och givande. Nu kan jag faktiskt förstå vad indierna menar med deras konstiga kroppsspråk och huvudrörelser. Man fick verkligen insikt i hur indier lever, och hur det kan krocka med västerländska värderingar och normer. Och jag fick lära mig att jag levt efter indisk tid även i Sverige. Till exempel, om någon bjuder in dej på middag klockan sju så förväntas du inte komma klockan sju (maten är nog långt ifrån färdig då) utan halv åtta eller klockan åtta. Det passar mig utmärkt.

Här träffade vi även de som startade på Satyam förra månaden, det verkar vara massa roliga människor och jag är tydligen inte den enda från Sverige i den här stan, Erik & Andreas från Uppsala och Gotland är här också.

Vi avslutade kvällen på nån klubb där man fick dricka hur mycket öl man ville för 45 kronor. Det var ganska häftigt hur människor från minst 15 olika länder och från samtliga världsdelar umgicks, dansade och hade en toppenkväll. Jag och Sam åkte hem till Bart från Belgien efteråt, och hamnade på en efterfest tillsammans med massor av kärleksfulla människor som bodde i två stora lägenheter. Jag tror att jag kommer ha en toppentid i Indien.

People Matters!

Två bra citat

"People matters!"
Divhyas beskrivning av hur man lever i indien jämfört med västvärlden. De tänker på kärlek och varandra istället för jobb och materiella ting.

"Don't panic, there is always rebirth"
Klistermärke bak på en bil.


Sam, Vithel och Divhya

17/10

Vi (vi sju som bor tillsammans och börjar jobba samtidigt) satt på mitt och Sunnys rum och drack öl igår kväll, alldeles för länge. Det gjorde det inte helt lätt att kliva upp i morse, men på något mirakulöst sätt visste nog Satish i receptionen det eftersom han ringde till vårt rum och berättade att vår bil skulle komma om en halvtimme.

En jättesnabb dusch och ännu snabbare rakning senare var det dags för att klä på sig kostymen för första gången på det här jobbet.

Idag var det dags för den formella anställningsproceduren, vilket innebar pappersarbete från 10.00 - 17.00. Det var nån form av personnummer vi skulle få, öppna bankkonto och föromella papper från företaget. Tonvis med papper.

Vi tog en sväng på stan och åkte tillbaka till STC (där jag bor) för att hämta våra temporära ID-kort.

Nu har jag äntligen fått ta av mig kostymen och snart ska vi gå och ta en kopp fika med Divhya från Delhi och hennes vänner. Dagarna här går väldigt fort och det händer väldigt mycket.

Och det är något konstigt med att leva såhär. På något sätt finner jag ro och hinner tänka tillbaka väldigt mycket. Varje dag när jag har suttit i en svettig buss som hoppar fram på håliga vägar, förstörda av monsunregnet så har jag fått väldigt klara minnesbilder på min hornhinna av tillfällen i min uppväxt och tidiga tonår, som jag glömt sen länge. Men nu träder de fram och det är betydelsefulla tillfällen och vackra minnen. Och varje gång jag vaknar på morgonen här kan jag tydligt minnas vad jag har drömt under natten. Jag gillar det.

Och Ricardo spelade Mates Of State's nya album för mig i Goa, förresten. Det är en superb skiva som alla borde ha. Raden "You could surely try to be more alive" är så klockren så man skulle kunna släppa en skiva med bara den.

För övrigt skrattade jag för mig själv när vi var på en bar i Vagator, Goa och de slår på Dr Albans gamla hit It's my life på stereon. Jag finner det lustigt när Indier försöker vara västerländska. Jeansmodet har kommit hit och de hippa unga indiska männen bär de fulaste jeans jag nånsin sett.

16/10

Gick upp strax efter att jag gått och lagt mig och träffade mina överordnade Hanumesh och Sanhya. De verkar vara goda människor med stora hjärtan.

Vi åkte till Cyderabad polisstation för att lämna in pappersbunten jag spenderade gårdagskvällen med att fylla i. Och det tar fruktansvärt lång tid att ta sig någonstans i Hyderabad. Så små vägar med så mycket trafik. Och ingen har någonsin tänkte på fotgängarna. Den här stan lider av växtvärk.

Och utlandsregistreringen gick smärtfritt för de flesta av oss, bortsett från att samma procedur måste upprepas om två veckor när vi flyttar någonannanstans.

Vi åt en utomorderntligt god lunch, jag är förälskad i indisk mat. Sen tog vi en vända på stan och jag köpte mej ett par stiliga skor som jag ska använda imorrn då jag tydligen skall vara formellt klädd. Vi köpte några pilsner också och nu sitter jag i den svettiga bussen påväg hem igen.


Jämte mig på bussen satt en kvinna, några år äldre än mig, och grät. Det visade sig att Rhia, som hon hette, hade graduerat från universitetet och fått ett toppenjobb på Satyam för ett år sen. Hon hade lämnat sin hemby i Kerala för att kunna leva ett modernare liv med högre standard i en storstad.

Efter ett par månader i Hyderabad fick hennes man en anställning i Pune, en stor och vacker stad nära Mumbai. Hon fick löftet från Satyam att hon skulle kunna bli förflyttad till Pune inom ett halvår och allting var frid och fröjd och även om hon saknade honom så visste hon att hon snart skulle kunna leva ett gott liv tillsammans med honom.

Efter sex månader i Hyderabad frågade han sin överordnade när hon skulle bli förflyttad, och fick svaret att det har blivit framflyttat. Efter ytterligare ett par månader fick hon beskedet att det inte fanns någon möjlighet för henne att bli förflyttad. Och även om det var ett besked som gjorde ont, så bestämde hon sig för att säga upp sig från det jobb hon fått. Ett jobb som de flesta indier, inklusive Rhia för nåt år sen, skulle drömma om att ha.

Med två månaders uppsägningstid skulle hon snart kunna få vara hos sin fästman och må bra, även om hon skulle få starta om på nytt igen.

För att kunna säga upp sig behövde hon dock godkännande från sina två överordnade, varav den ena inte befann sig i Hyderabad och därför inte kunde ge klartecken för tillfället. Det var för en månad sen, och hela tiden skjuter de fram hennes uppsägning.

Imorgon är det hennes fästmans födelesdag som hon önskat att få fira med honom, men istället är hon bortrövad av ett stort indiskt dataföretag. Därav tårarna.

15/10

jag börjar dagen med att träffa de andra som ska jobba efter samma princip som jag. Sex av sju personer har anlänt och förutom jag och Sunny så är det en kille från Schweiz, en tjej från England och ett par från Spanien. Alla är jättetrevliga och jätteolika och vi hoppar över frukosten (Chili klockan nio på morgonen är inget jag har vant mig vid än) och åker in till stan för läkarundersökning. Läkaren ser ut som en trollkarl från någon saga och jag får lämna blodprov, för första gången i mitt liv lyckades jag undgå att svimma. Indien har gjort mej tålig. Jag ska banne mig gå och lämna blod när jag är tillbaks i Sverige. Sen tog de EKG och jag fick röntga mig i en maskin som såg ut att ge mej en rejäl dos gammastrålning.

Vi åkte tillbaks till STC och åt lunch, träffade massa människor från massa delar av världen, badade i swimmingpoolen och fyllde i formulär i ett par timmar. Och mer pappersarbete lär det bli.

Vi åt middag och tittade på Napoleon Dynamite. Det var en av de vackraste filmer jag sett. Alla borde se den. Nu är klockan väldigt sent i Indien och jag borde sova. Men det finns så mycket annat spännande att göra.


De andra som startar på Satyam samtidigt som jag.



En söt rickshawförare



Min rumskamrat Sunny och min boss Hanumesh.

Låtar som jag lätt får på hjärnan men som jag inte hört på väldigt länge:

Cyndi Lauper - Time after time
Nada Surf - Popular
Alice DJ - Will I ever fall in love
Paris - Disco Fever
Smashing Pumpkins - To Sheila
Eagle-Eye Cherry - Save tonight
Toto - Africa

14/10

Vaknar senare än tänkt (ja, jag är fortfarande samma Johan) och hoppar över frukosten för att hinna med bussen till stan. Jag och Sunny är verkligen helt borttappade i den här världen, men folk är väldigt hjälpsamma och vi lyckas hitta både det ena och det andra.

Vi skall ta en rickshaw tillbaka till busshållplatsen men föraren pratar inte engelska och vi pratar inte Hindu, så någon form av missförstånd uppstår och vi hamnar i fel del av stan. Vi tar en promenad genom fashionabla områden innan vi tar en ny rickshaw till vår hållplats. Bussen har gått för längesen. Vi äter jättemycket mat och träffar andra männisor som jobbar på Satyam och pratar om Indiens tillväxt efter IT-boomens intåg och fattigdom och klasskillnader.

Väl hemma ringer jag min familj och delar en öl med Sunny. Det är lördagkväll och ni träffas säkert och umgås eftersom ni tycker om varandra och mår bra av att göra så.

Jag lyssnar på Drawings From A Broken Lead och skall gå och lägga mig. Imorgon är det dags för läkarundersökning vilket säkerligen innebär blodprov vilket innebär att jag kommer svimma.

Godnatt.

13/10

Jag vaknar och mår lite bättre än igårkväll. Sunny är verkligen jättetrevlig och det hjälper verkligen att ha nån att småprata med. Vi har fått tonvis med papper och formulär att fylla i, och han är lika förvirrad som jag.

Vi tar byssen in till den riktiga världen (Secunderabad) och äter brunch och köper kontantkort och kopierar papper och ser oss om.

Och om folk stirrar i Mumbai, så är det inget mot vad de gör här. Jag är verkligen den enda vita personen jag ser i stan, Sunny har indiska rötter. Men de vi träffar är verkligen pratglada, nyfikna och väldigt trevliga.

Vi tar bussen tillbaka till Satyam Technology Centre som låtsasvärlden kallas och träffar några andra som jobbar för Satyam på samma sätt som vi gör, men startade förra månaden. De är jättetrevliga och ger oss massa tips om vad vi borde göra och tänka på. Jag sms:ar anders från mitt nya mobilnummer med massa siffror och vi går och äter middag i matsalen. Jag trodde det skulle vara svårt att hitta vegetarisk mat där, men ack så fel jag hade. Standardmenyn är helt vegetarisk, eventuell kyckling får man köpa till. Jag åt en superb indisk måltid och betalade fem och femti.

Nu är det sent och jag ska krypa till kojs. Det hjälper verkligen att skriva det här, jag mår mycket bättre.

Puss och kram.

ett annat liv nu

Jag saknar mitt liv i Sverige, jag saknar nätterna på konstiga klubbar, jag saknar min familj, jag saknar fikorna på Mignon, jag saknar den där festivalen, jag saknar Göteborg, jag saknar konserterna på Majas, jag saknar att vakna jämte någon, jag saknar att dricka rödvin på Engelbrektsgatan, jag saknar högertrafik, jag saknar en stökig lägenhet på Kronhusgatan. Jag saknar er.

Mitt flyg landar i Hyderabad i tid och jag hittar min väska på bagagebandet. Flygplatsen är betydligt lugnare än den i Mumbai och alla är väldigt hjälpsamma och trevliga. Jag kliver ut i solen och värmen (här finns ingen bris från havet) och ser väldigt många män med skyltar med namn på. EFter en stunds letande ser jag mitt och träffar en trevlig man i uniform som tydligen är min chaufför. Jag sätter mig i en modern (relativt till Indien) bil och föraren tar mig genom en stad inte helt olik Mumbai, fast med färre människor. Vidare genom en förort och genom kåkstäder och kameler och vidare förbi stora försvarsområden samtidigt som han berättar om Hyderabad och Secunderabad och deras historier och om hur bra Buriyanin är här och om vägen vi åker på som är uppkallad efter Mahatma Gandhi och om Satyam m.m.

Tillslut kommer vi fram till Satyam Technology Centre och en grind med en vakt. Viss förvirring uppstår, men jag får snällt visa upp papper från företaget och blir insläppt efter att ha fyllt i lite papper. Vi åker vidare in genom grinden och in till nån reception där jag får två kuvert och reda på att jag ska på i rum 21. jag går upp och hälsar på min rumskamrat som heter (eller kallas) Sunny och kommer från England. Han verkar vara en artig helyllekille och visar mig runt på området.

Det visar sig att jag lever i en artificiell värld, ett konstgjort samhälle där människor bor, jobbat, äter, tränar, fikar, går ut och lever sina liv innanför det här industristaketet. Det är ett otroligt stort område och innehåller allt man kan tänkas behöva, inklusive golfbana och ett zoo.

Ett helt samhälle uppbyggt innanför ett staket, så olik världen utanför. Och allting för det här företaget. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det är så surrealistiskt alltihopa.

En kilometer bort bor människor i skjul med pressenningar och sliter för att överleva morgondagen och här innanför lever vi andra väl och kan blunda för misären utanför grindarna. Och jag är en av dom, frånsett att jag inte kan eller vill blunda. Det skrämmer mig mest.

12/10

Jag vaknar och duschar och packar ihop. Går ner och äter fukost med de andra i solen. Jag får en kopia av Ricardos foton och taxibilen som skall ta mig till flygplatsen står redo. Jag kramar mina nyfunna vänner farväl, inte helt utan att känna olust. Och när jag sätter mig i taxin ensam med den tjocke mannen i förarsätet känner jag en plötsig känsla av ensamhet, som jag hade förväntat mig att känna men inte såhär påtagligt och så kraftigt. Tårarna är inte långt borta och när vi far genom Goas natur har jag känslan av lämna nåt så gott för nåt inte alls lika gott.

Jag saknar alla därhemma, jag saknar lugnet, jag vill krama nån jag tycker om.

När vi går upp och äter frukost inser vi förstås att de enda två taxibilarna är ute och förväntas komma hem först om några timmar. Vi löser det hela (Chris gör) genom att få lift med en snäll lastbilschaffis vars flak vi får åka med på till Paolem. Vi är glada över att få äta på en ny restaurang, kunna skicka epost och köpa en flaska rom. Vi firar Lou's födelsedag med cocktails på en bar vid stranden. Glenn och Ricardo köper fula tröjor och vi åker Rickshaw hem. Det här är min sista kväll i Goa och jag flyger till Hyderabad imorgon. Vi dricker massa rom och cola och lyssnar på diverse indieband som jag och Ricardo spelar i Glenn's högtalare. Vi tar ett "midnight skinny dip" och har det väldigt bra på stranden med romflaskan. Längre bort sitter några locals i tonåren och har en brasa och röker hasch.

10/10

Eftersom vi har några australienare med oss ska vi förstås gå på hike över ett berg av djungel till nästa strand. Vi traskar vid strandkanten, vaddar över till en liten fiskyby och börjar vandra uppför. Det är vackert, tungt och soligt och törstigt. Vi börjar leta eftetr stigar in i djungeln och uttrycket "pathy" har uppfunnits. Apor, myggor, stora spindlar, elaka myror, grodor, ödlor, råttor, örnar och diverse andra djur skådas. Efter cirka tre timmars promenerande har vi tagit oss upp på bergets topp (tror vi) och kan se att vi har ett minst lika högt berg att ta oss över innan vi är framme i Paolem. Det finns ingen möjlighet att hinna med det inan det blir mörkt vid halv sju-tiden. Vi försöker hitta tillbaka och Chris är faktiskt en utmärkt spårare.

Vi går hem till oss efter att ha tagit ett svalkande dopp i havet. Vi äter middag och det har nog inte hänt vid ett enda tillfälle att vi har fått allt vi har beställt på restaurangen där vi äter tre mål om dan. Åtminstone några beställningar faller bort vid varje måltid. Vi har därför insett varför de bara delar ut en meny till varje borde, det är större chans att få det man vill ha om bara en person i taget beställer.

Det festligaste var när vi beställde kaffe och de delade ut kaffekoppen till en person och den tillhörande skeden till en annan. Vi beslutar oss för att ta en taxi till Paolem imorgon istället och jag är helt utmattad efter vandringen och går och lägger mig vid 22-tiden.

9/10

Återigen frukost på stranden i Vagator sen en taxiresa med Philippe ner till södra Goa. Philippe är en toppenkille, "24h full power" som hans slogan var.

Vi stannar i Agonda och tar in på den enda restaurangen som finns och vi har en kilometerlång sandstrand för oss själva, tillsammans med några kossor och hundar.

Badar, dricker öl och tar det lugnt. Åter middag och tar det ännu mera lugnt. Dricker grogg och promenerar ner till stranden, får sällskap av några hundar.

Blir full och pratar musik och geografi i Skandinavien, Australien och USA. Vi tog ett "sunset skinny dip" också. Det är visst olagligt i Indien, precis som homosexualitet.

Jag undrar för övrigt varför risodlarna väljer att torka och arbeta med sitt ris på motorvägens vägren av alla ställen.

8/10

Vi äter frukost med utsikt över havet och tar det lugnt. Hyr motorcyklar även idag och far ännu längre söderut till Old Goa och ser en kyrka med en glaskista och en relativt välbevarad 500 år gammal kropp i... Sådär mysigt. Extremt många försäljare och min mage passar på att berätta att jag är i Indien... Diverse tabletter lugnar dock ner den och den känns hyfsat stabil på kvällen.

Påväg hem får vi känna på monsunperiodens sista dödsryckningar och regnet verkligen slår mot ansiktet. Det var inte en del av mig som var torr när vi var framme.

7/10

Vi hyr motorcyklar och tar oss söderut i Goas underbar natur och vackra stränder. Vi tappar bort oss och blir vilse i en liten by nånstans men hamnar i Baga och en bar på stranden. Badar, får lära mig bodysurfing bland extrema vågor. Dricker öl, klappar hundar, far vidare till nästa strand, väjer för kossor och stannar på nästa strand och äter gott och dricker gott. Vi far tillbaks till Vagator och går till TinTin och dricker rom & cola och spelar biljard och jag träffar israeler och engelsmän och indier och jag mår jättebra. Vi dricker Feni som är Goas egen sprit, gjord på cashewnötter eller kokosnötter och luktar lacknafta. Den smakar nåt åt det hållet också.

5/10

Tog tåget ner till Goa efter Bollywoodinspelningen (jag var statist, va. Så om ni får chansen ska ni se filmen Partner), träffade Brad från Australien och Cathrine från Skottland som skulle med samma tåg i Bollywoodstudion. Så snabbt in i en taxi vid Churchgate där tåget stannade, hämta packningen på hotellet och snabbt iväg itll CSt, där tåget gick från.

En extremt lång perrong och extrem förvirring var jag skulle befinna mig på den. Hittar några Tyskar som ska sitta i vagnen efter och hittar Brad & Cath som jag inte hamnar i samma vagn som. Vi delar ett par Thailändska öl som de hittade i nån butik i närheten.

Tåget kommer in en timme försenat och jag kliver på den vagn som jag tror är min, hittar min plats och sätter mig. Efter några minuter kommer 15 barn och intar platserna runt omkring mig, och efter ytterligare en stund kommer någon som vill ha min plats också.

Jag har förstås hamnat i fel vagn, och efter en längre tids förvirring inser jag att jag har fått en luftkonditionerad vagn och får passera ett gäng vagnar för att hitta min. Där har jag fått en bädd tillsammans med en australienare, en amerikan och en tjej från england. Glenn, Ricardo och Lou. De är jättetrevliga typer och jag och Ricardo, som är musikkritiker, råkar ha samma musiksmak och pratar band jag vet inte hur länge.

Deras sällskap gjorde att 15 timmar tågresa gick otroligt smärtfritt trots en snarkande indier ovanpå. Lou löste det hela (iaf i en minut) genom att kasta en petflaska på honom.

Jag sov gott, drack chai, åt ostmackor, pratade, läste och diskuterade var i Goa man borde bege sig. Jag hade tänkte mig Anjuna Beach, men beslutade mig för att följa med de andra till Vagator. Glenn och Lou hade dessutom träffat två andra australienare i Bollywoodstudion (ja, det var där också fast dan innan) som ville följa med till Vagator. Vi hoppade av på den station vi trodde var närmast och delade på två Rickshaws till Vagator. Klockan var nu ungefär 13.00 i Indien och vår galning till chaufför tog oss genom den vackraste natur jag har sett på väldigt länge. Han kunde dessutom göra väldigt många djurläten och sjunga.

Vi tåg in på ett ställe som hette Jolly Jolly Lesters där vi fick egna stugor med djungeln strax intill. Jag och Ricardo delade på en hytt och betalade 200 Rs per natt (40 kr).

Jag såg geckos och grodor och diverse andra djur som jag inte ser så ofta annars (men som australienarna fann helt naturliga förstås). Kvällen avslutas med massa god mat på en restaurang vid havet.

Mumbai i övrigt

Tiggare, försäljare, misär, fuktigt, avsaknad av toaletter, uteliggare, hundar, kossor, taxibilar, människor, dofter, smuts, lastbilar, bollywoodfilmstjärnor, intensivitet, vänlighet, stirrande blickar, skabbiga hotellrum, öl i små barer, kåkstäder, planka på pendeltåget och hoppa på kvinnovagnen, få frågan om det där verkligen är min naturliga ögonfärg, små glada män, kryddor, överfulla gator, tyger, förvirring, värme, avgaser, prutning, "-Hello Mister, how are you?", att riskera livet när man korsar gatan, smutsiga stränder med vackra solnedgångar, Colaba, avsaknad av kvinnor, vilja vara västerländsk, droger, prostitution, bajsa i hål i golvet.