tack så mycket, snälla doktorn

Nix pix, det var i alla fall inte malaria. Och i övrigt schyssta värden såsom sisådär 7900 vita och 4 980 000 röda blodkroppar per kubikmillimeter blod.

Jag mår mycket bättre, febern har gått ner och jag är tillbaks på jobbet. Allt gott.

god morgon, hyderabad

kvart över sex på morgonen
den femtonde december tjugohundrasex

hej virusinfektion!

För andra gången i mitt liv och för andra gången i Indien tog jag blodprov utan att svimma. Eller jag tog väl det inte, jag satt mest och tittade bort när nån festlig läkare som anammat klädstilen "klassisk trollkarl" stack mej i armen. Om de där nålarna dessutom var sterila är jag riktigt imponerad av indisk sjukvård. För att träffa läkare och göra diverse tester så väntade jag totalt knappt tio minuter.

Det var en snäll läkare som tog hand om mej, pratade bra engelska och var riktigt trevlig och förstående. Han gjorde diverse tester och jag har i alla fall inga fysiologiska fel på min kropp, utan det är någon typ av virusinfektion som lurar.

Så om tolv timmar ska jag få provsvaren, förhoppningsvis är det inte Malaria. Till dess får jag knapra på mina nyutskrivna proteinpiller.

Och idag fyller Stefan år. Grattis. Dessutom så börjar det bli så tomt på bilder här (jag borde skriva mindre och måla mera) så här är en bild på födelsedagsbarnet från den tiden då han fortfarande var ung och vacker.

Ett kulturellt manifest

Okej, så här ligger det till va. När jag kommer tillbaka till Sverige så vill jag fortfarande kunna gå på konstiga alternativa klubbar och titta på finfina spelningar med arty hipsterband som ingen har hört talas om förut. Jag vill kunna se fria teatergrupper göra föreställningar som betyder någonting och ger någonting, jag vill kunna besöka festivaler (som inte betalas av Rix FM) och jag vill kunna gå till en bokhandel och hitta alternativ till böcker av litteratur än kriminalromaner. Jag vill inte ha fler schlagerhits och Carola-skivor, jag vet att det finns mer medvetna kulturalternativ. Låt de finnas kvar, snälla!

De är inte alltid ekonomiskt bärande, en del av dem får ekonomiskt stöd från staten. Låt det vara så, hygglo! Jag vill inte leva i en värld där allting måste vara ekonomiskt hållbart och extremkapitalismen, eller nyliberalismen om du hellre vill kalla den så, låter sig avspeglas på kulturen och andra ting som betyder någonting för oss och faktiskt påverkar oss rent emotionellt.

Låt inte marknadsekonomin styra vilka kulturella alternativ, eller brist på sådana, som skall finnas. Så snälla nya regering, låt Emmabodafestivalen finnas kvar, låt de unga poeterna komma till tals och låt Pustervik fortsätta med att boka all de där bra banden.

Om du inte heller gärna ser din framtid bland Liza Marklund-deckare och Bodies Without Organ-plattor, så finns det motstånd till de här trenderna. Marcus Birro var en av initiativtagarna till det så kallade Kulturmanifestet, och vill du skriva under på det så finns en tillhörande namninsamling.

Det perfekta samhället?

Fotoutställning av Henrik Petersson

Lördag 9/12

Vaknar tidigt, halv åtta och hela tåget är redan vaket. Dricker en kopp kaffe och förundras över miljöerna och de miljontals indierna utanför fönstret två timmar innan vi rullar in till Chennai. Luften är varmare här, solen bränner mer och det är mycket fuktigare.

Vi stiger av tåget och beger oss ut i verkligheten utanför terminalen och det är verkligen en annan atmosfär här. Folk ser annorlunda ut och agerar annorlunda och prutandet går till sin extrempunkt då man gör en dålig affär om man inte prutar ner priset med fyra femtedelar.

Det är hett här, men inte lika överbefolkat som i Hyderabad. Inte samma trafikkaos och inte lika svåra luftföroreningar. Vi tar en buss från centralen till bussterminalen en mil västerut och bussarna stannar faktiskt i den här stan, vi behöver inte springa efter och hoppa på i farten. Och de är inte alls lika överfulla som de jag är van vid, det är en baggis att åka kollektivt i den här stan.

Vi anländer till bussterminalen, som för övrigt är världens största och påminner mer om en flygplats, och finner en buss till Mamallapuram. Om någon skulle ha vägarna förbi den här bussterminalen så kan chaiståndet varmt rekommenderas. Inte bara för att teet är väldigt gott, killen är en konstnär när det gäller tillagning och servering.

Två timmars svettig bussresa senare kliver vi av i vårt resmål och tack vare Bart som har varit här tidigare och vår förmåga att pruta (hey, vi är ju nästan locals numera) får vi jätteschyssta rum till jätteschyssta priser på ett heltrevligt hotell.

Vi tar en promenad genom stan innan vi beger oss till stranden där vi låter Bengalisk viken svalka våra kroppar. Vattnet är jättesalt, jättevarmt, jätteströmt och med jättestora vågor. Och det var skönt att komma iväg från inlandet igen, skönt att få se kusten och havet.


Bussresa söderut


Tariq beställer öl


Sam, Ego, jag och Bart på stranden


Pojken och stora havet

Fredag 8/12

Efter en kopp svart kaffe ger jag Magda en sista kram och beger mig med helgens packning till kontoret, där jag anländer lite väl sent. Men min chef är lika glad att se mig för det. Det här landet, och det här företaget måste vara det enda i världen där du kan komma undan med att masa dig upp till kontoret vid 11-tiden varje dag och din chef blir lika glad att se dej och ni tar en lång lunch tillsammans…

Jag spenderade dagen med att studera processer innan jag begav mej till Secunderabad järnvägsstation vid sextiden, sen som vanligt. Som tur är befinner jag mej i ett land med samma tidsuppfattning som jag. Alla antar att vårt 18.30-tåg inte går förrän vid sjutiden. Tillslut är vi ombord och vi rullar ut från stationen. Tillsammans med en indisk familj där fadern snarkar väldigt duktigt, spenderar vi natten i den här tågkupén på väg österut till Chennai.

Det här är ett tåg av magi, dofter, färger och intryck. Den enda sanna orientexpressen. Här trängs poliser och transvestiter, män med ett utseende som perfekt matchar min bild av en ormtjusare och äldre kvinnor i vackra sarees. Vi passerar över sjöar och vattendrag på broar som agerar mirakel genom att inte ge vika för vårt tåg.

Vackra platta gröna landskap med ett par ensamma stugor slumpvis utplacerade i förgrunden och ett berg med ett gammalt tempel på toppen, längst bort vid horisonten. Det är nu en tidig lördagsmorgon och Indien ligger stilla.

Vi passerar de där byarna som fram till nu bara funnits i min fantasi, med mystiska leende kvinnor som hämtar vatten i brunnen och lyckliga 10-åringar som går sida vid sida med korna på grusvägarna mellan gröna åkrar och fält. Och nya dofter kommer och går, dofter av gräs, sommar, gödsel och brasor.



Ego på ett indiskt tåg.


En by i Tamil Nadu.

Torsdag 7/12

Vår fina lägenhetskamrat Magda har gjort sin tid i det här landet är och på väg att lämna oss för att återgå till studier och vinterkyla i Krakow, Polen. Så tanken för torsdagskvällen var att ha en stor avskedsfest på en pub inne i stan, men på vägen dit får vi ett telefonsamtal. Nån kille med lite för mycket pengar tycker att det är en briljant idé att bjuda in 50 personer han inte känner på hans födelsedagsfest på Taj Krishna, stans lyxhotell, med fri bar, fri mat och fri galenskap. Vi var inte sena med att tacka ja och ge rickshawföraren nya direktiv.

Det kom att bli (inte helt oväntat) en galen natt med alltför många alltför fulla människor på ett alltför fint hotell. Men det var en bra natt och varvat med tokdans och brinnande bardiskar var det fyrverkerier och tårtor av modell större.


Ett fint hotell, sen torsdagsnatt, Indien



Hejdå Magda.

Rapport från värmen

Den senaste veckan har ägnats åt farvälfester, sena timmar på kontoret, solsken och massa annat. Vår brasilianske vän Ronaldo lämnade oss så vi drack väldigt exotiska drinkar och hade det bra här. Sen var det världsaidsdagen i fredags, och vi gick på en stor stödgala. Aidsspridningen ökar stort i Indien och det är ett väldigt stort problem. Speciellt då sex fortfarande är väldigt tabulagt här, vilket kan tyckas vara ganska paradoxalt då det bor en miljard människor här.

Häromdan insåg jag att det var den första december och jag brände mina axlar i solen. Det är schysst. Jag är lycklig över att kunna slippa undan adventsljusstakar och pynt och krimskrams och tomtar i skyltfönster och snöslask och mörker.

Och till helgen beger vi oss till Mamallapuram och Pondicherry på östkusten. Där finns det krokodiler och ser ut ungefär såhär.


Jag har inte postat några bilder på vår lägenhet än. Så jag tänkte göra det nu.

Här bor jag.


Här är vår trevliga toalett. Men vi har en av mer västerländsk typ också.


Och jag har fortfarande inte förstått grejen med mustascher i det här landet, men jag fick hjälp att bättra på min för att smälta in lite bättre.