london calling

Sällan blir saker och ting som man har tänkt sig. Ibland blir det bättre, ibland blir det lite sämre. Inatt gick det mesta bara väldigt väldigt fel.

Jag flög från Hyderabad till Mumbai igår klockan 17.30, lokal tid. Jag hade gott om tid till min anslutande internationella flight klockan 04.55, men tänkte att eftersom vi är i Indien så kommer någonting säkert hindra mig från att hinna med den. Men flygningen till Mumbai gick jättefint utan några som helst bekymmer fram tills dess när jag stod vid bagagebandet. Jag väntade och väntade på min stora svarta väska, innehållandes mitt liv de senaste sju månaderna. Men den kom inte.

Jag hade iallafall valt ett bra flygbolag, där personalen pratade engelska. Och när jag vänligt frågade om de visste var min väska hade tagit vägen så sade de att de inte hade någon aning men skulle försöka lokalisera den. Ett preliminärt besked var att den väskan antagligen inte hade blivit pålastad i Hyderabad, utan fortfarande befann sig på flygplatsen där.

Men efter ännu en halvtimmes stressfylld väntan på besked skedde någonting som skulle visa sig vara ett av de få goda tingen under det nästkommande dygnet. Det var något stjärnskott som hade tagit min väska istället för sin egen (som förvisso hade samma form, men var ungefär hälften så stor), och flygplatspersonalen hade lyckats kontakta den här personen. Så, lättad och med ett leende på läpparna for jag till den internationella flygplatsen och väntade i avgångshallen på mitt flyg några timmar senare.

Jag checkade in strax efter klockan tre på morgonen, knappt två timmar innan flighten skulle avgå. Gott om tid kvar alltså, och jag kunde koppla av i en skön fotölj ett par timmar. Väl där undersöker jag mitt boarding card, och ser att flygningen är senarelagd till klockan sju på morgonen. Vad snällt av den leende kvinnan i incheckningen att berätta det för mig.

Runt 06.30 så kommer det en trevlig man och berättar att flighten är ytterligare försenad, och beräknas avgå 11.30. Därmed har jag missat mitt anslutningsflyg till Stockholm. Lagom nöjd med den informationen beger jag mig för att åtminstone få lite sömn den här natten. Men flygplatsmiljö är inte den bästa för avkoppling, och jag lyckas väl sova en halvtimma innan jag ger upp och beger mig, trött och irriterad, för att försöka få tag på någon ansvarig som kan berätta för mej vad som egentligen kommer hända.

Jag hittar flygplatschefen, som senare skall senare visa sig vara den enda kompetenta personen ur personalstyrkan här, som berättar att flygplanet som vi skall flyga i inte ännu har kunnat avgå från Teheran, Iran av okänd anledning. Hon berättar vidare att flygplanet fortfarande kommer att avgå så fort det kommer hit, preliminärt vid 14-tiden, samt att mitt missade anslutningsflyg till Stockholm inte går varje dag utan tre gånger i veckan.

Miljön under vårt samtal just nu är ganska kaotisk. Den stackars kvinnan får stå ut med arga indier som kräver att få bo på lyxhotell och förbannade turkar som slår näven i bordet. Det är förstås den sedvanliga indiska folksamligen runt henne och allmän förvirring. Flyget från Teheran hade visst avgått nu, men var tvunget att vända tillbaka efter en halvtimma i luften.

Jag lyckas faktiskt bli ombokad på ett British Airways-plan till London som avgår en timme senare, tack vare min enorma charm (och eventuellt min förmåga att resa till Storbritannien utan visa). Men det finns inga platser kvar på anslutningsflyg till Stockholm varken samma kväll eller morgonen därefter. Klockan 17.15 beräknas jag anlända till Arlanda imorgon, lokal tid.

Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på Belle & Sebastian på mitt tvåhundra-punds-rum på hotellet utanför Heathrow som British Airways pröjsar för mej. Jag har precis ätit en fyra rätters middag, tagit en skön dusch och allting är väldigt konstigt. Jag har sovit sisådär 3 av de senaste 44 timmarna, och har fått en mjuk skön dubbelsäng som jag nu ska inta.

Jag gör ett nytt försök att ta mig till Sverige imorgon.