värme, färg och pannkakor

Samtidigt som ni kastar snöboll och halkar omkull på gatorna och kör av vägen så börjar den här stan bli lite läskigt varm, numera svettas jag även nattetid. Och folk härifrån är uppriktigt rädda för klimatförändringarna, för ett par år sedan var det tydligen betydligt kallare vid den här tiden av året.

Men hellre trettioåtta grader plus än tio grader minus. Åtminstone väntar jag med min klagan ett par månader, än så länge så kan jag fortfarande sova på nätterna. Min vän Tariq berättade om sin gå-och-lägga-sej-rutin från förra sommaren för att kunna få några timmars sömn nattetid:

1. 1. Ta en dusch, om inte vattnet i tanken har dunstat. Räkna inte med kallvatten, men det kyler ner din kropp några grader i alla fall.
2. 2. Skynda dej till sängen.
3. 3. Somna, jättefort.
4. 4. Om du inte somnat innan din kropp torkat och blivit varm igen, nu snackar vi minuter, upprepa från steg ett igen.

Jag väntar med spänning på denna tid.

Närmast tänkte jag ta mig norrut till Delhi i helgen för att resa runt däromkring och se fina palats och kameler. Där lär väl vara lite kyligare än här också. Dessutom är timingen helt genial, det är den festliga festivalen Holi i helgen. Då firar man in våren (jag vet inte om jag håller med att det är någon större anledning att fira här) genom att kasta, applicera, måla och spruta färg på varandra. Folk kastar färg på rickshawförare, poliser, tiggare, barn, tanter och vanliga mustaschprydda män på gatorna. Dessutom är det förstås extra festligt om det är en vit människa där att kladda ner också. Den här helgen blundar dessutom myndigheterna för brukandet av marijuana, vilket lär skapa ett scenario av en väldig massa påverkade indier med alla regnbågens färger över hela kroppen...

Och så har jag köpt en motorcykel och nu ska jag laga pannkakor. Ta hand om er.

Goa gubbar i Goa

Den tolvte februari, på en buss till Hyderabad

Hejdå Björn, hejdå Karin, hejdå Goa.

Jag har aldriga varit bra på avsked, särskilt inte till människor. Att ta farväl till stränderna i Goa var lite lättare, när jag surfade på de där sista vågorna hade jag samma känslor i magen som när man tar det där sista åket på skidresan. Man vet att det är slut här, friheten är över och verkligheten kommer som ett tungt svart moln från ingenstans för att göra min atmosfär lagom gråmulen. Men det är naturligtvis aldrig så illa när man väl är tillbaka, när jag möter vardagen igen så tycker jag ju om den. Jag trivs ju med livet här, jag skulle inte tillåta mig själv att leva såhär annars.

Så hejdå Goa, vi ses kanske igen. Men inte på bra länge nu. Och jag kommer säkerligen romantisera över din värme, din natur och din kravlöshet på samma sätt som jag kan romantisera över puderåkning i solsken, afterskiöl och vurpande vänner men utelämna förfrusna fingrar, ömmande fötter och liftköer till förbannelse. Jag har alltid svårt att minnas de negativa sidorna av saker och ting, men ser det som en god egenskap hos mig.

Att säga farväl till Karin och Björn var svårare. Där finns ingenting att romantisera över, bara ren saknad. Så det var nog ändå bra att vårt avsked blev en kort kram medans två indier bokstavligt talat försökte dra mig in i varsin buss.

Och det här med verklighet är väldigt relativt. Den verklighet jag är i tillbaka i imorrnbitti, är mycket mer overklig än den jag skulle ha levt i Sverige. Det senare gör det betydligt svårare att komma tillbaka dit. Inget jobb, ingen lägenhet och med låtsaspengar som inte är värda ett dyft. Det är så mycket enklare att stanna kvar här. Men jag tror å andra sidan inte att jag är känd för att välja den enkla vägen. Och än viktigare, jag har som sakt känslor som påverkar mig och som jag försöker lyssna så mycket som möjligt på. En stark sådan kallas för saknad.

17:10, den åttonde februari