En historia från söders höjder

Jag har fortfarande inte berättat om resan till Bangalore. Jag gillade den stan. Den var lite som en barndomsvän som man inte längre känner, men ändå känner sej trygg hos. Lite som en mer världsvan storebror till Hyderabad. Och knappt 30 grader varmt istället för 38. Skulle absolut kunna tänka mej att flytta dit ett tag.

Vi var 12 personer som tog oss dit med tåg fredag kväll och kom fram lördag förmiddag. Vi mötte upp med vår galna vän Anoop, som visade oss stan. Tanken var att jag skulle sova hos honom också, vi var ganska många som tänkt installera oss i hans pyttelilla lägenhet, men på något sätt blev jag inbjuden till några svenskar som bor i Bangalore och driver ett företag där.

De visade sig vara några helsköna typer som hade ett fint hus som jag kunde få bo i och ett IT-företag som jag kunde få jobba på - de erbjöd mig faktiskt att börja jobba heltid där på en gång. Det verkade jätteschysst men jag tror att jag väljer Sverige ett tag framöver. Men förhoppningsvis kan jag komma tillbaka och exjobba där när det börjar bli dags.

Hursomhelst var vi alla inbjudna på fest på kvällen, nån stor olaglig fest mitt ute i ingenstans. Det tog oss två timmar att hitta dit, till slut var vi en karavan med sju-åtta bilar som hade tappat bort oss i nån liten by utanför stan. Då ringde vi upp en av värdarna till festen och krävde att han skulle komma och eskortera oss, så runt midnatt var vi äntligen framme.

Festen var lite som en stor rave-fest på nittitalet, fast med roligare musik och roligare gäster. Mitt ute i skogen så hade någon anlagt ett dansgolv, en pool, en stor bar och ett elverk. Gratis rom som serverades ur nånting som såg ut som en gifttunna från en kemisk fabrik och flera hundra gäster från hela världen som dansade till klockan sex på morgonen.

Vaknade dagen efter och tog oss ut på stan i Bangalore, käkade lunch och hade det bra fram till klockan tio på kvällen då vårt tåg skulle ta oss hemåt igen. Det var förstås några timmar försenat (bara i Indien)... Vi satte oss helt enkelt på perrongen, vi kunde inte lämna den eftersom tåget praktiskt taget skulle kunna komma in när som helst, och försökte underhålla oss själva bäst vi kunde. Själv somnade jag på det mjuka betongunderlaget och fick sex timmars skönhetssömn innan tåget sakta rullade in på stationen... Väldigt smutsiga, väldigt trötta kom vi i alla fall hem tolv timmar senare.

Cricket-VM

I matsalen på kontoret är det 35 grader varmt och en gammal tv-apparat visar cricket-vm på högsta volym. Hela Indien tittar på cricket, vilket också är den enda sporten som folk tittar på, spelar och över huvudtaget bryr sig om här. Indien åkte ut i gruppspelet, deras lagkapten fick sitt hus nedrivet av arga fans. Likaså gjorde Pakistan, dom fick sin tränare mördad.

Spelet är ofantligt komplicerat, påminner lite om baseboll med massvis av extra regler och undantag. Och så använder dom det platta racketet istället för det runda, mer manliga. Jag har fått oräkneliga lektioner av mina indiska, engelska och australienska vänner här, men begriper ändå inte ett dyft.

Jag blir mest sugen på att spela ölbrännboll, faktiskt.

bangalore nästa

Nu har jag packat min väska, tåget till Bangalore går om en timme. Det skall tydligen vara nån galen jättefest där som dom snälla människorna har bjudit in mig till. Ska bli spännande och roligt, det lär vara en häftig stad. Så vänner, hoppas ni får en bra helg ni också. Hörs nästa vecka.

god morgon världen

Jag vaknade nyss, klockan är halv nio och jag har sovit jättegott. Hemligheten är den gigantiska vattenkylning som jag och Bart installerade i vårt sovrumsfönster igårkväll, en stor metallklump från forntiden som faktiskt fungerar toppen och jag har kunnat sova djupt för första gången på länge i den här hettan. Jag vaknade inte upp lika uttorkad och känner mig utsövd den här morgonen.

Klockan är halv nio och jag hade kunnat tänka mig att stanna i sängen en stund till, det händer vanligtvis inte. Men missförstå mig inte här nu, det beror inte på att jag har blivit vuxen och ansvarstagande och börjat fånga dagen på något sätt. Det är, eller var fram tills idag, helt enkelt för varmt och jag är så uttorkad att jag vill ta en dusch och dricka vatten så fort som möjligt.

Nu ska jag käka frukost, sen ta mig till jobbet för en ny spännande dag...

när jag dricker kaffe

på mitt jobb, så brukar jag gå upp på taket på sjuvåningshuset jag arbetar i och titta ut över staden jag bor i. Om jag blickar norrut, så ser jag flygplatsen bara ett par hundra meter bort. Den ligger alltså mitt i stan, vilket skulle kunna ses som lite annorlunda. Men nu får vi inte heller glömma att vi faktiskt befinner oss i Indien, och för fem-tio år sedan så låg den i utkanten av Hyderabad som senare växte tämligen jättefort.

Jag kan dricka mitt kaffe, eller ännu hellre chaite, och titta på stora flygmaskiner som landar och lyfter alldeles framför näsan på mej. Flygplansspottning är en högst underskattad hobby. Bäst är vid fem-sex-tiden på kvällen, strax innan solen gått ner och man kan vistas utomhus utan att torka ut och bli bländad.

Om man istället tittar söderut så ser man den stora illaluktande sjön Hussein Sagar och de långa långa blåa snigeltågen som åker runt den. Från det här avståndet ser dom ut att gå ännu långsammare, löjligt sakta.

Och i alla väderstreck kryper de gula små myrorna till rickshaws omkring i stora flockar och det är massor av människor åt alla håll. Den här staden är numera Indiens sjätte största, och de senaste uppskattningarna pekar på att här bor ungefär 7 100 000 människor. Här bör då tilläggas att till ytan är nog den här stan knappt större än Göteborg.

Jag har ju inte heller berättat vad jag gör när jag har druckit upp mitt chaite och gått ner en våning till kontorslandskapet jag sitter. Och nej, jag har inget eget kontor. Inte heller något eget skrivbord. Jag har en dator på ett jättelångt bord som jag delar med sisådär 20 andra personer. Och varje morgon så slåss vi om skrivbordsstolarna som har en tendens att rulla iväg. Men jag har ett trick, jag har börjat komma in tidigare på kontoret för att vara säker på att få slippa stå upp idag. Det går ändå inte att sova i hettan så jag vaknar i ottan i alla fall, och så är det här kaoset till trafik lite lindrigare vid niotiden än vid elvatiden. Det där är för övrigt också ett intressant fenomen, hur kontoret är nästan helt tomt före tio på morgonen. I Indien gillar man sin sovmorgon.

Jag får inte berätta särskilt mycket om mina arbetsuppgifter, men det handlar om utveckling, kundanpassning, support och dylikt av en stor applikation, ett affärssystem för tillverkningsindustrin. PDM/PLM om någon känner till facktermerna. Den teoretiska biten är ganska intressant och handlar mycket om produktlivscykler, processoptimering och organisationsstrukturer. Den rent tekniska delen av kakan är dock inte lika underhållande, jag hade hoppats på något utmanande och klurigt. Det var det också den första veckan när jag inte hade en aning om hur göra, nu har jag utfört i stort sedan samma arbete sedan dess. Och dessutom håller jag ett europeiskt arbetstempo vilket innebär att jag i snitt har fyra-fem timmars arbete att utföra per dag. Sen får jag snällt lalla runt på kontoret resten av dagen. Hade jag varit Indier hade jag inte sett det som ett problem, mina kollegor förstår inte varför jag klagar när jag pratar med dom.

hej motorcykel

Ja, här är min hoj. En Royal Enfield Bullet av 1991 års modell. Den går som en skållad bäver, och låter ännu mer. Jag har inte kommit på nåt bra namn till den, bara. Förslag?

hej delhi

Jag flög upp till Delhi, världens mest förorenade stad, förra veckan. Snart blir det alltför varmt för att resa i det här landet, och det finns vissa ställen som jag fortfarande inte hunnit besöka. Men Delhi var häftigt, grönt, fruktansvärt hektiskt och fullt med bondfångeri.

Det tog på krafterna, att befinna sej i den där staden. Hela tiden på vakt efter ficktjuvar, rikshawförare som försöker köra över mina hälsenor, diverse bedragare och tiggare. Stanna upp och se förvirrad ut i ett par sekunder och du har en hel liga med folk runt dej som försöker utnyttja situationen.

Jag spenderade flera dagar i Delhi, som verkar vara den mest välplanerade och mest fungerande staden jag har sett i det här landet. Min vän Mona visade mig lotustemplet, indiens största moské (som var helt fantastisk) och massor av Delhis häftigare sidor. Därefter reste jag vidare till Agra, jag menar jag borde ju faktiskt ha sett Taj Mahal innan jag åker härifrån.

Och Taj Mahal var ett helt fenomenalt byggnadsverk. Det tog visst 20 000 arbetare 22 år att färdigställa det. Som tack fick dom armarna avhuggna, bossen ville förstås inte att dom skulle kunna bygga ett till likadant.

Hemresan däremot var inte lika trivial. Efter att ha misslyckats med att köpa en flygbiljett, så tog jag ett tåg hem. Tjugofyra timmar i 30-gradig hetta, på min 170-centimetersbädd och skrikande barn i alla vädersträck. Jag kom hem för ett par timmar sen och min kropp värker nåt oerhört...