Minnen från den tid som flytt (2002)

-Auhasooss fasklas! Bias och Pjär ropar något ohörbart till mig och Kentsson. Vi tolkar det som att de vill ta den högra pisten ner, det låter som en schysst idé. De försvinner över toppen för att kliva av ankarliften som har tagit oss upp för det här norska fjället, och vi kommer strax därefter.

Vi hade stått på skolgården utanför vår gymnasieskola med fötter blöta av snöslasket och med en kaffekopp i handen en grå vinterdag någon månad tidigare och drömt om frihet under våra vingar. Att träffa någon annan, se något annat, springa härifrån och lämna den här staden bakom sig var någonting som jag älskade att drömma om. Vad som helst som tog död på den här iskalla småstadsvinden som gång på gång piskade mig i ansiktet. Vi sökte hela tiden en anledning och ett sätt att kunna lämna landet livlös. Jag var sjutton år och min nyfikenhet och önskan att kunna få krama om hela världen var obotlig.

Antagligen var det under en av de där långa lektionerna i multimedia vi hade, då vi hade tid för att skapa något kreativt, ta många långa raster och ha en ljuv tid tillsammans. Det var ett enkelt liv att leva, fastän jag inte tyckte det då.

Och även om vi inte skulle ha kommit iväg, om vi hade stått kvar på samma plats och sett alla tågen passera, så mådde vi ändå mycket bättre när vi kunde drömma. Vi kunde planera hur det skulle bli och prata om hur bra vi skulle må.

Men nu står vi där på toppen av det snötäckta fjället med en utsikt som inte är av denna värld. Solen försöker göra våren påtaglig och strålar in i våra ögon. Det är den sista veckan i mars och vintern kämpar in i det sista för att överleva. Och det är en vacker strid, vi står mitt i den och är lyckliga.

Och jag har knappt hunnit knäppa bindningarna innan Kentsson och Sofie har kastat sig ner för den manchesterrandiga pisten. Jag och de andra följer efter och känner den där friheten som man allt för sällan upplever. En blandning av ren klar luft, adrenalin och endorfin. Snön yr av kraftiga skär och hårda stålkanter, vi flyger alla ner för det här berget med samma förväntningar och hopp om stimulans. Antagligen på samma sätt som narkomanen börjar dagen med en sil heroin. Vi är inte rädda för någonting just nu.

Vi bor i två stugor som vi hyrt av det eminenta företaget Forslunds Reseservice. De behagade ge oss finfina minimala hytter utan badrum och en takhöjd strax ovan för min hjässa, en mil från skidområdet. Vi är sex personer som trängs här framför köksbordet, det blir ganska mysigt och man kommer i alla fall nära in på varandra.

Efter att liften stängt och mörkret sakta gör oss medvetna om att det är tag kvar till juni, ger vi oss ut för att upptäcka området omkring oss. Vi finner en bar i hotellet på andra sidan vägen, som ger ett starkt intryck av alperna. Vi dricker Ringnes och Guinness och bartendern vet nog att vi inte har åldern inne, men orkar inte bry sig.

Vi vandrar vidare i den kalla norska fria vinternatten, jag och Pjär hittar ett hemligt rum i de gemensamma toaletterna som är placerade i ett hus en bit bort från våra stugor. Vi lyckas fippla upp låset med en trasig liftkortsjojo och vår sjuttonåriga nyfikenhet och illusioner. Rummet är bara en skrubb med diverse rengöringsprylar, men det spelar ingen roll alls.

Kentsson är först ur sängen dagen efter, och vi andra släpar oss upp strax därefter. Det går en buss in till skidområdet som vi ska försöka hinna med, med ganska goda chanser på att vara först i backen. Det är en ljuvlig dag, säkert nån påskhelg eller liknande men det struntar vi fullkomligt i just nu. Vad som är av betydelse är att solen skiner, det är nollgradigt ute och underlaget är suveränt.

Det är en bra dag för äventyr och vi har det förträffligt i backen och träffar ett gäng hyvens människor från Vänersborg i liftkön. Vi delade buss med dem på vägen upp, och de bjuder in oss på fest i deras stuga senare på kvällen. De bor något bättre än vi, alldeles vid backen. Vi tar en taxi dit senare på kvällen, och blir mötta i dörren av Karl i bar överkropp med två ölflaskor hängandes i bröstvårtorna. De råkar ha en bastu och bjussar på ett partytricks att minnas. Vi har en finfinkväll, dricker norsk öl på petflaska och jag och Erika dansar vilt i deras stora stuga, vi blir utskällda av nattvakten, lagar scones och bränner oss, känner eufori, har vilda diskussioner om musik och att vara sjutton år och lyssnar på reggae. Klockan blir sent och vår natt börjar gå över till morgon och jag pussas med Erika och vi har en bra tid. Sen säger vi farväl till våra vänner och tar en taxi hem till oss.

Vi vaknar morgonen därpå, mår förhållandevis bra och jag äter havregrynsgröt till frukost och det är varmare idag än tidigare. Det är plusgrader ute, solen värmer bra och snön börjar sakta töa bort. Bussen tar oss till backen och vi ger oss ut för ännu en fin dag i de norska pisterna. Det går utmärkt, även om underlaget blir något motsträvigare under eftermiddagen. Det kräver mer kraft och mer lutning för att förflytta oss.

En av pisterna har berikats med några vallar som fungerar alldeles ypperligt för att fånga lite luft under brädan. Jag och bias ger det lite fart för att kunna sväva ett tag, och det går finemang och jag ger det ett nytt försök med ännu mera fart på vallen. Med böjda knän och en koncentrerad blick balanserar jag med tyngden på tårna och sikte på snövallen en bit ner i backen som skall ta mej upp i luften. Och den lyfter mig och jag känner direkt hur jag tappar kontroll över brädan i luften och försöker få tillbaks balansen innan jag träffar marken igen, men misslyckas. Jag vrider min vänsterfot ganska rejält, i en vinkel den inte är menad för att vara i. Ett par kullerbyttor nerför senare finner jag mig själv liggandes i backen med en otrolig smärta i foten.

Jag får hjälp att ta mig nerför några meter, till avstigningen för en sittlift som kan ta mig nerför fjället. Väl i den svartnar det för mina ögon för några sekunder, smärtan i foten är fruktansvärd. En läkare på skoter plockar upp mig nedanför fjället och tar mig till en liten sjukstuga i backen. Han lägger på is och klämmer på mig. Han säger att det antagligen är en bristning eller skada i ett ledband och att inga ben verkar vara brutna, så jag slipper gips i alla fall. Han lindar min uppsvullna fot och jag inser att det inte blir någon mer åkning de här dagarna. Jag får hjälp att ta mig upp till ett närliggande café, där jag i alla fall kan sitta i solen och jämra.

Men jag har det inte helt illa i solskenet där jag sitter, även om det hade varit bra mycket schysstare i backen när jag ser de andra flyga ner för backarna. Men det är bra varmt i luften nu, och snötäcket börjar närma sig slask vid det här laget.

Vi tar bussen tillbaka till vår by under eftermiddagen och äter middag tillsammans på kvällen. Foten värker men jag mår bra. Senare på kvällen sitter vi utanför vår stuga och jag biter i en chokladkaka, med någon form av nöt i. Till saken hör här att jag har en tandprotes, då jag håller på att operera in artificiella tänder i min mun. Hursomhelst så är svenska tandproteser uppenbarligen inte gjorda för norska chokladkakor, och jag hör ett knak i min mun och känner något oidentifierbart på min tunga. Självklart har jag knäckt protesen, och får hädanefter se ut som Börje Salming. En nedtacklad haltande Börje Salming dessutom. Jag tröstar mig själv med norsk öl i hotellbaren.

Dagen därpå visar sig våren på riktigt. Värmen är i klass med en dag i juni och jag följer med de andra till backen för att i alla fall kunna njuta av solen. Den vill förstås även visa snön att det är dags att retirera för den nya årstiden, och efter lunch är backarna kletiga som mjukglass och väldigt tunga att ta sig ner för.

Jag och Pjär tar oss tillbaka till vår stuga efter lunch för att ta oss upp på hotellets takterrass och ligga och sola och spela boombox och ta det väldigt lugnt. Det svarta taket låter värmen av solen stråla igenom min bara överkropp, någonting som känns väldigt avlägset så här års. De andra sluter upp mot eftermiddagen och gör oss sällskap på taket. Vi äter glass och tittar ut över norska fjälltoppar, det är en sagolik utsikt härifrån. Vi finner det dock något absurt att ligga utan tröja i solen och betrakta vackra snöklädda berg. Våren är en fantastisk tid.

Men allting har en ände, så även det här. Vår buss lämnar Hemsedal dagen därpå, efter lite sen lunch och tid i solen. Vi är alla trötta och somnar in djupt medan någon tar oss på krokiga vägar genom norska skogar. Jag vaknar upp när vi passerar ett soligt Oslo och ler för mig själv när jag tittar ut genom fönstret. Våren har kommit för att rädda våra själar och jag vet att jag har en bra tid att se fram emot.

 

 

"Twenty years from now you will be more disappointed by the things that you didn't do than by the ones you did do. So throw off the bowlines. Sail away from the safe harbor. Catch the trade winds in your sails. Explore. Dream. Discover."
Mark Twain

 

 

 

 

"And if the perfect spring is waiting somewhere
Just take me there, and lie to me and say it’s gonna be all right"
Conor Oberst

 

 

Jo, i söndags återupptog jag min karriär som filmstjärna i en film jag inte minns namnet på och här är lite bilder från inspelningen.


Ett helt gäng förväntansfulla skådisar


Mina två nya favoritpoliser, nån tjomme från Argentina och Mathias från Belgien.


Det var mycket väntan i solen. Här är Stephanie, Anka, Bart och Sam.


Och igår var det en spännande pokerturnering här hemma, vi var trettiofem personer och inte helt oväntat så gick det inte så bra för mej...

Ikväll så är det en stor fest ute på landet där nån har hyrt en bondgård att kalasa i. Det var några som åkte dit klockan nio i morse för att börja festa, jag tror jag väntar några timmar till.

Nu sitter jag på terassen hemma i värmen och dricker rom och coke och lyssnar på håkan hellström. Det är faktiskt jätteschysst och jag mår bra här.

other means of transportation

Jag arbetar för tillfället i Satyam City Centre, ett kontorskomplex ungefär fyra kilometer bort från min nuvarande bostad i Banjara Hills. Att ta sej dit är ett äventyr varje dag, det finns alltid nya sätt att transportera sej på.

Det mest konventionella sättet är att ta bussen. Det är också ett av de mer riskfyllda. Bussarna stannar inte här, man får bokstavligen hoppa på bussen. De saktar ner och man får tillsammans med tio andra indier springa efter den och försöka få grepp om någonting inuti i den överfulla bussen som alltid kör med dörrarna öppna. Har man tur så finns det lite utrymme kvar och man lyckas få tag i något och dra sig upp, annars får man snällt vänta på nästa. Det finns inga tidtabeller, och tid är inte så viktigt här så man kan få vänta allt mellan fem minuter till en halvtimma. När man skall gå av kan man bara hoppas att föraren behagar sakta in på ens hållplats så man kan hoppa av i farten ibland i mitten av en trefilig väg. Ibland tycker de att just det stoppet är inte så noga och kör snällt vidare till nästa. Det är dock ekonomiskt gångbart, en biljett till mitt kontor kostar fyra rupier. Det är ungefär 75 öre.

Ett annat alternativ är att ta rikshaw. Det är något bekvämare än bussen, man slippe stå och trängas med alldeles för många människor och kan faktiskt sitta ner. Men problemet är här förarna som inte hittar, inte pratar engelska och ibland tar omvägar för att tjäna mer. När jag häromdan skulle förklara var mitt kontor ligger, så sa jag mittemot Shopper Stop. Det slutade med att han tog mej till nån galleria i andra sidan av stan. Att ta sej till jobbet med rikshaw kostar ungefär 40 rupier. Men då kan man ibland få lite schysst indisk dunkadunka på en lagom öronbedövande volym och en chaffis som har en konversation med en på telugu (det lokala språket här) och man förstår inte ett dyft och försöker förklara det men det slutar med att man bara nickar snällt.

Då är det betydligt billigare att samåka i rikshaw. När man väntar på busshållplatsen kommer det ibland rikshawförare som har startat sina egna busslinjer och gapar destinationen dit de ska. Imorse delade jag rikshaw med fem andra glada Inder. Det är redan trångt när man är tre.

Det kommer också förbi diverse taxibilar och privatchaufförer som är påväg tillbaka från sin körning och passar på att tjäna lite extra kosing genom att plocka upp extra passagerare på busshållplatser. Häromdan åkte jag ensam i en jättestor jeep och betalade tio rupier.

Annars är mina arbetskamrater ofta villiga att ge mej lift hem på motorcykel. Idag åkte jag hem bak på Hugos muskelhoj och kom hem på rekordtid, med livet i behåll.

lägesrapport just nu

Klockan är halv tre och vi dricker whisky och lyssnar på Ray Charles & Bear Quartet. Sam pratar om hur gärna han skulle vilja dricka öl inne i kylskåpet. Ammar lover att ringa sin hyresvärd och se hur möjligheterna ser ut för att få en större kyl där han får plats. Imran tjatar på Hanns för att få veta vad vagina heter på Koreiska och brottas med sin boss och kräver löneförhöjning. Hon svarar med några välplacerade sparkar.

Jag är påväg att krypa till kojs nu, jag ska gå upp i ottan och återuppta min karriär som filmstjärna imorrn.

Puss och kram.

Så snabbt det kan förändras...

Jo, jag började mitt jobb idag. Eller rättare sagt, jag blev tilldelad en avdelning att jobba på. Jag skulle möta min chef vid 10, han dök upp halv två. Avdelningen heter CES, Consulting and Enterprise Solutions. Och de vill förflytta mej till USA för 6 månader... För att sen komma tillbaka till Hyderabad och arbeta ytterligare sex. Det låter toppenbra, de har ett utvecklingskontor i Santa Clara, Kalifornien. Där hade inte alls gjort ont att hamna.

Kruxet är dock att de vill att jag därefter skall stanna ytterligare ett år i Hyderabad i ett annat projekt. Och jag varken kan eller vill göra det. Jag vet ju inte ens om jag vill stanna ett helt år...

Jag pratade med Sunny, och han tyckte att jag skulle tacka ja och därefter säga upp mej efter ett år. Problemet är att de kanske kommer göra om mitt kontrakt från ett år med en månads uppsägningstid (som det är nu) till fast kontrakt för två år, där jag blir tvungen att köpa mej ut ur företaget för antagligen ganska många pengar. Men jag har ingen lust att binda mej för det här företaget på någontid alls, att vara fast i Indien är nog inget som skulle få mej att må särskilt bra.

Å andra sidan så blir jag nog inte utlämnad om jag flyr hem till Sverige och bryter kontraktet utan att betala en massa pengar.

Råd, någon?

Våra husdjur

Vi har flera festliga husdjur här i vår lägenhet på Road number 3, Banjara Hills, Hyderabad. Uppe i taket över min säng bor det några spindlar modell större. De är dock ganska harmlösa och gör inte så mycket väsen av sej. I köket brukar ett par geckoödlor finna ro ovanför lysrörsarmaturen och imorse hittade jag en hårig tusenfoting som gärna ville dela bädd med mej. Häromkvällen hade vi problem med att sova eftersom grannens söta kattunge hade gömt sej i rummet jämte, och verkade vara i starkt behov av uppmärksamhet. Den ville absolut inte sluta jama, och passade dessutom på att utföra sina behov i Barts sängkläder. Man ser inte så många myggor, men är väl medveten om att de bor här när man vaknar på morgonen med bett över de delar av kroppen man haft utanför täcket under natten. Och nattetid brukar fladdermöss flyga omkring på terassen här, och ibland har de siktet inställt på ens panna. Jättestora fjärilar kan ibland irra in sig genom fönstret och parkera på en vägg eller så. Och ett fåtal lyckliga myror lyckas ibland hitta till våra matrester på diskbänken, precis som flugorna. Annars är här gott om högljudda syrsor och diverse hundar som strövar omkring utanför. Och Sam har hungriga bed bugs i sin säng också.

Jag har inte sett några kackerlackor här, men jag saknar de inte i någon större bemärkelse.

Hampi, del två

Vi avslutade festivalen med att själva vara en del av dansföreställningarna. Indier är roliga, de älskade att visa mej och Sam deras danser och se oss försöka ta del i den. Aldrig förr har jag sett så många indier le så mycket. Det var totalt kaos med hur mycket folk som helst. Videor från detta kan utlovas inom en snar framtid. Och vi hade ett tåg att hinna med, dessutom hade vi inte fått våra biljetter bekräftade vilket innebar att vi var tvugna att infinna oss på stationen ännu tidigare för att charma nån biljettförsäljare. Men att lämna festivalen och dess dansare och besökare var svårare än väntat. Man kände sej väldigt välkommen, och folk ville att jag skulle följa med och se deras favoritshow och dansa med några andra och visa mej en annan del av festivalen. Många starka viljor från alla håll. Totalt hade festivalen 500 000 besökare under de fyra dagar som den pågick. Och det i en by där det normalt bor 2000 människor. Det var trångt om kvällarna.

Tillslut, efter oerhört många handskakningar och hälsningar lyckades vi ta oss därifrån och hitta en Rickshaw till Hospet för att se till att vi kunde få plats på nästa tåg till Hyderabad. Men det var något svårare här än i Hyderabad. Det var sen söndagkväll och mannen bakom biljettluckan ville nog hellre besöka festivalen än att se till att vi fick plats på tåget. Att han inte pratade ett ord engelska gjorde inte saken lättare. Som tur var kunde vår taxichaffis ta hand om situationen och hjälpte oss tillslut att få en plats på tåget kvart i elva. Vi hade middag på en fin restaurang med fina priser, middag kostade femton kronor och rom och cola en tia. Sen gick vi ombord på tåget och vaknade upp strax innan vi var hemma igen.

Nu är det kväll och jag hittade snabbkaffe i en butik tidigare och har kunnat dricka en kopp svart kaffe för första gången på evigheter.

5/11 Hampi, Karnataka - Which country sir?

Lagom impulsivt så insåg jag fredag morgon att jag ville se mer av indien när jag är här, så jag övertalade Sam & Sam att vi skulle resa någonstans över helgen. Jag hade hört jättemycket gott om Hampi, och när vår kollega Simon berättade att det skulle vara en dansfestivalen där den här helgen så var det klart som korvspad att det var Hampi vi skulle bege oss till.



Han hade dock beställt tågbiljetter två veckor tidigare och var hyfsat säker på att det skulle vara slutsålda vid det här laget. Men jag och Sam tänkte att skam den som ger sig och begav oss till tågstationen i Secunderabad för att få biljetter med ett tåg samma kväll. Biljetterna var förstås slutsålda och vi fick plats 70 på väntelistan för eventuella återlämnade biljetter. Men med vår oemotståndliga charm (och eventuellt lite för att vi var utlänningar) så lyckades vi gå före den kön och få varsin bädd på Yespur Express klockan 21.00.



Vi mötte upp Simon, Hugo, Ego, Manuel, Julie & Anette på stationen och 474 km och 11 timmar och 45 minuter senare vaknade vi upp i Hospet. Därifrån tog vi rickshaws till Hampi som egentligen bara är en by. En gång i tiden var det en stor stad som har lämnat massvis av storslagna tempelruiner efter sig. Vi började dagen med att äta frukost på en restaurang efter att ha fått hjälp av några lokala kids att pruta på ett guesthouse. Och mina första intryck av Hampi var massor av hjälpsamma människor och väldigt vacker natur. Vi åt frukost på restaurangen och några meter bort satt en söt apa och åt smörgåsar.







Vi hyrde motorcyklar för att ta oss ut och se diverse tempel utanför byn. Och många indier är på semester här också, under festivalen. Och för de var nio vita personer en stor show i sig, alla ville hälsa, veta mitt namn och varifrån jag kom. "What is your good name, sir?", "Which country sir?", "How do you find India, sir?"

Indier är oerhört nyfikna av naturen och låter sig inte hindras. De skäms inte över det och det är jätteroligt. Vid ett flertal tillfällen stannade vi upp och pratade med varandra och några indier ställde sig alldeles jämte oss och vill delta i samtalet eller bara lyssna på vad vi sa.

Och om vi stannade till och pratade med några indier så kunde det lätt bildas en klunga på 30 personer runt oss. Det är faktiskt helfestligt, man känner sig som en filmstjärna eller nåt.

Motorcykelturen gick finfint tills en av motorcyklarna havererade mitt ute i ingenstans. Så jag och Hugo fick hajka en knapp mil tillbaka till Hampi genom ett trafikkaos i samband med festivalen. Och när det är trafikkaos i Indien, då är det kaos.

Ett par timmar och lite mat i en indisk by ute i ingenstans senare var vi tillbaka i Hampi och festivalen var i full gång.

Det påminde väldigt mycket om roskildefestivalen med alla glada människor, dofter, musik, ljus, scener, matstånd och lera och smuts. Det var dock några smärre skillnader; total avsaknad av alkohol, något annorlunda musik, folk sover i tempel istället för tält och där var destofler kossor.

Vi såg diverse shower med indisk dans och nån teaterföreställning. Det sistnämnda var ganska kasst, och inte enbart för att vi inte försod ett ord. Dansen var intressantare även om dansarna inte var jätteduktiga. Men de hade fina kläder och orkestern var helfestlig. Och alla tempel och ruiner var upplysta och hela tiden var det någon som guidade oss och översatte och hjälpte oss med allt möjligt.

Vi gick upp tidigt imorse (söndag) för att se tempelelfanten Laxmi ta sitt dagliga bad i floden, men vi kom tydligen försent. Det var mest badande indier, väldigt väldigt många faktiskt. Men vi kunde i alla fall gå in i templet och få en välsignelse av henne, dvs. hon slog mej i skallen med sin snable. Jag gillar elefanter. Eller, jag gillar djur i allmänhet. Och då är indien ett bra land att befinna sej i.

Hampi är, förutom väldigt snälla människor och massa tempel, väldigt vackert. De har en oerhört vacker natur här med djungel, bananodlingar, berg och dalar, sjöar och floder och vattenfall. Ikväll fortsätter festivalen och vi tar förhoppningsvis 22.45-tåget tillbaka, det vore oerhört lämpligt eftersom jag bör infinna mej på jobbet på måndag. Problemet är att vi inte har lyckats charma oss förbi väntelistan i Hampi på samma sätt som vi gjorde i Hyderabad, men vi gör ett nytt försök ikväll.

Tågresande i Indien är en väldigt häftig upplevelse, både naturen utanför med smutsiga städer blandat med stränder och regnskog och öken likväl som ombord på tåget. Människor där pratar väldigt gärna väldigt mycket med varierande kvalifikationer i engelska. Och hela tiden passerar försäljare som vill sälja allt från chai till kätting och prydnadssaker.

Att boka biljett är dock inte helt trivialt, man måste veta från och till vilken station man vill åka, och stationsnamnet är sällan samma som staden, samt vilket tåg (namn och nummer) som går dit. Därefter skall man fylla i ett formulär och lämna det i biljettkassan. Har man tur har de en biljettkassa för utlänningar, dit det ofta är en kort kö. Och där kan man få hjälp med vilket tåg man skall ta och att fylla i formuläret.

Har man lite mindre tur kan man få räkna med att stå i en timslång kö, eller snarare folkmassa där man får armbåga sej fram. Vill det sej riktigt väl så pratar inte expediten ett ord av engelska när man kommer fram.

Jag och Sam hittade ett café med hängmattor i skuggan under ett stort lövträd, där vi spenderade ett par timmar görandes ingenting. India är landet av kontraster, både gällandes rikedom och fattigdom likväl som att vara i en hektisk stad som Mumbai eller till och med Hyderabad till att komma så långt från stress som man kan komma i Hampi eller Goa.

Efter det åt vi lunch på samma restaurang som igår, och jag var nära att beställa en Bhang Lassi efter att kyparen rekommenderat den. Lassi är en typ av yoghurt-milkshake, oftast väldigt god. Strax innan jag skulle beställa informerade någon mej om att bhang är det lokala språkets ord för marijuana. Droger är ganska vanliga här. Och jag beställde en banana coconut lassi istället.

Nu skall vi försöka se elefanten Laxmi ta sitt kvällsdopp istället och se mer av festivalen. Mera dans!

lägenhetsproblem akt två

Nej, det blir nog inte den här lägenheten. Vi var fem som skulle bo tillsammans i en trerummare, men två av dem drog sej ur och kvar är jag och Sam och Samantha som inte har lust att betala hyran själva. Hyresvärlden är dock en hyvens karl och erbjöd sej att sänka hyran tills vi har hittat några nya som vill flytta in. Men Sam fick reda på att han kanske blir förflyttad till Bangalore, så vi skippar nog den här lägenheten. Åtminstone just nu, tills vi rett ut vem som skall bo i vilken stad osv. Som tur är så har Bart och hans vänner en säng och en soffa över, där vi kan krascha tills vidare. De har en finfin lägenhet, med indiska mått mätt. Lagom smutsigt med en skabbig toalett och en schysst terass. Förhoppningsvis får vi rett ut alla frågetecken den här veckan, eller början av nästa. Och med lite tur så kan jag ta ledigt på fredag och åka till Hampi.

Just nu utnyttjar vi möjligheten att ha ett eget kök, det var en månad sen sist. Så nu blir det pasta! Vi gjorde en mix av grönsaker att ha till, och jag sysselsatte mej med att plocka ur fröna ur pepparen som kan vara ganska stark. Efter det provsmakade jag osten, och brände mina läppar rejält eftersom jag fortfarade hade pepparfrön på mina fingrar... Strax efter det gjorde jag något av det dummare jag gjort i mitt liv. Jag tvättade mina händer för att få bort pepparfröna, och sköljde därefter ansiktet i vatten.

Jag kan informera om att frön från grön peppar inte går bort med tvål och vatten. Resultatet blev att synen på mitt högra öga grumlades rejält, och mitt ansikte fick en klar röd kulör. Nu har jag precis sköljt mina ögon i duschen i tjugo minuter och synen fungerar som den skall, även om det bränner rejält i resten av ansiktet...

Väderleksrapport

Hej, såhär är vädret hos er och hos mej va.
Man kan kortfattat säga att jag har det varmt och ni har det kallt.

Varberg

Hyderabad

Jag vaknar återigen upp hos Bart, Terrik och de andra. Vi bodde här inatt, då vi är något hemlösa. En liten detalj som vi har tänkt att lösa under eftermiddagen. Vi fick ledigt från vår nuvarande enhet SSU-BW (Business Waiting) som vi är placerade i innan vi börjar jobba på riktigt. Det är ett konstigt system här, allting tar jättelång tid och det förväntas ta jättelångtid. Så innan vi kan börja på vår avdelning så placeras vi i en avdelning för att vänta på de formaliteter som ska avklaras innan vi kan börja. Men jag får ju lön iaf. Så mitt nuvarande jobb innebär att vänta på ett telefonsamtal, samt rapportera till Business Wait. Det senare innebär att jag måste närvara på ett kontor fyra timmar måndag till fredag och göra ingenting alls. Det är inte alls så spännande, men det är nog ganska diskuterbart. Och förhoppningsvis kan jag börja jobba snart också.

Igår fyllde Tanja från Rumänien år så vi åt middag på en fin restaurang, trettio personer från tjugofem olika länder. Det var bra festligt. Det var dessutom den första finare restaurangen jag varit på som spelat Nirvana.

Nu är det dags för lite mer formaliteter samt förhoppningsvis lösa problemet med avsaknad av lägenhet.

Puss och kram.