1/5, kväll, på ett tåg mot hyderabad

Vi avslutar sagan snart. Det här är sista gången jag sover ännu en svettig natt på den blåa galonbritsen som tågen här erbjuder. För den här gången, den här resan.

Min alice-i-underlandet-resa är snart slut. Och det är nog dags. Jag läste igenom den här dagboken nyss. Jag lever inte längre med samma exhaltering, engagemang och passion för morgondagen som jag gjorde då. Idag är jag van vid tågresorna, alla nyfikna frågor och livet här. Det är inte lika exotiskt längre.

Men jag kommer sakna det här landet och livet förstås. Jag är rädd för (men ganska säker på) att jag inte kommer inse det förrän jag är tillbaka i Sverige och ser det gråa och trista igen. Så jag hoppas att jag åtminstone kan leva ut den här sommaren baserad på spontanitet och kärlek och undvika alla former av rutin och rädsla för främmande ting. Vill ni vara med?

För hu kan man inte älska det här landet där man sätter människorna i fokus, där stress är icke-existerande, galenskap är vardag och folk är glada och vänliga.

Alla fantastiska chaiförsäljare, tutande rickshaws, leende familjer och en nästan total avsaknad av kriminalitet.

Det här är landet där kvinnan på bussen lämnar över sitt barn till kvinnan på sätet jämte när hon skall resa sig upp, där man tror på reinkarnation och karma, där vädret aldrig blir kallt och grått och där naturen visar vyer som jag tidigare bara drömt om att få se. Det här är landet där maten smakar mycket och fantastiskt, där man tror på fler och destomer färgsprakande gudar med fantastiska historier, där man inte äter djur, där hinduer, muslimer och kristna lever tillsammans som världens vänner.

Men det här landet kan också sätta en kniv i hjärtat på mig. Det hugger till var gång jag ser dessa fattiga barn, levande på gatan helt utan möjlighet till skola, vård eller trygghet. Och kastsystemet i sig självt, som motverkar en rättvis utveckling i landet, där fattiga kommer fortsätta vara fattiga och rika kommer bli rikare så länge kasten påverkar samhället. Och det gör dom.

Och alla konservativa själar som vägrar acceptera Indien som ett utvecklingsland, alla Shiv Sena-proklamerare som hävdar att alla är rika i Indien. Och dessa människor som bromsar den kvinnliga frigörelse som långsamt håller på att ske just nu. Kvinnlig diskriminering är djupt rotat här också.

Richard Gere blev arresterad förra veckan då han pussade den Indiska filmstjärnan Shilpa Shelty på kinden under en stödgala mot HIV/AIDS. Återigen sattes det vassa nålar i ögonen på de som faktiskt vill åstadkomma någon typ av förändring i det här landet.