16/10

Gick upp strax efter att jag gått och lagt mig och träffade mina överordnade Hanumesh och Sanhya. De verkar vara goda människor med stora hjärtan.

Vi åkte till Cyderabad polisstation för att lämna in pappersbunten jag spenderade gårdagskvällen med att fylla i. Och det tar fruktansvärt lång tid att ta sig någonstans i Hyderabad. Så små vägar med så mycket trafik. Och ingen har någonsin tänkte på fotgängarna. Den här stan lider av växtvärk.

Och utlandsregistreringen gick smärtfritt för de flesta av oss, bortsett från att samma procedur måste upprepas om två veckor när vi flyttar någonannanstans.

Vi åt en utomorderntligt god lunch, jag är förälskad i indisk mat. Sen tog vi en vända på stan och jag köpte mej ett par stiliga skor som jag ska använda imorrn då jag tydligen skall vara formellt klädd. Vi köpte några pilsner också och nu sitter jag i den svettiga bussen påväg hem igen.


Jämte mig på bussen satt en kvinna, några år äldre än mig, och grät. Det visade sig att Rhia, som hon hette, hade graduerat från universitetet och fått ett toppenjobb på Satyam för ett år sen. Hon hade lämnat sin hemby i Kerala för att kunna leva ett modernare liv med högre standard i en storstad.

Efter ett par månader i Hyderabad fick hennes man en anställning i Pune, en stor och vacker stad nära Mumbai. Hon fick löftet från Satyam att hon skulle kunna bli förflyttad till Pune inom ett halvår och allting var frid och fröjd och även om hon saknade honom så visste hon att hon snart skulle kunna leva ett gott liv tillsammans med honom.

Efter sex månader i Hyderabad frågade han sin överordnade när hon skulle bli förflyttad, och fick svaret att det har blivit framflyttat. Efter ytterligare ett par månader fick hon beskedet att det inte fanns någon möjlighet för henne att bli förflyttad. Och även om det var ett besked som gjorde ont, så bestämde hon sig för att säga upp sig från det jobb hon fått. Ett jobb som de flesta indier, inklusive Rhia för nåt år sen, skulle drömma om att ha.

Med två månaders uppsägningstid skulle hon snart kunna få vara hos sin fästman och må bra, även om hon skulle få starta om på nytt igen.

För att kunna säga upp sig behövde hon dock godkännande från sina två överordnade, varav den ena inte befann sig i Hyderabad och därför inte kunde ge klartecken för tillfället. Det var för en månad sen, och hela tiden skjuter de fram hennes uppsägning.

Imorgon är det hennes fästmans födelesdag som hon önskat att få fira med honom, men istället är hon bortrövad av ett stort indiskt dataföretag. Därav tårarna.