Mitt flyg landar i Hyderabad i tid och jag hittar min väska på bagagebandet. Flygplatsen är betydligt lugnare än den i Mumbai och alla är väldigt hjälpsamma och trevliga. Jag kliver ut i solen och värmen (här finns ingen bris från havet) och ser väldigt många män med skyltar med namn på. EFter en stunds letande ser jag mitt och träffar en trevlig man i uniform som tydligen är min chaufför. Jag sätter mig i en modern (relativt till Indien) bil och föraren tar mig genom en stad inte helt olik Mumbai, fast med färre människor. Vidare genom en förort och genom kåkstäder och kameler och vidare förbi stora försvarsområden samtidigt som han berättar om Hyderabad och Secunderabad och deras historier och om hur bra Buriyanin är här och om vägen vi åker på som är uppkallad efter Mahatma Gandhi och om Satyam m.m.

Tillslut kommer vi fram till Satyam Technology Centre och en grind med en vakt. Viss förvirring uppstår, men jag får snällt visa upp papper från företaget och blir insläppt efter att ha fyllt i lite papper. Vi åker vidare in genom grinden och in till nån reception där jag får två kuvert och reda på att jag ska på i rum 21. jag går upp och hälsar på min rumskamrat som heter (eller kallas) Sunny och kommer från England. Han verkar vara en artig helyllekille och visar mig runt på området.

Det visar sig att jag lever i en artificiell värld, ett konstgjort samhälle där människor bor, jobbat, äter, tränar, fikar, går ut och lever sina liv innanför det här industristaketet. Det är ett otroligt stort område och innehåller allt man kan tänkas behöva, inklusive golfbana och ett zoo.

Ett helt samhälle uppbyggt innanför ett staket, så olik världen utanför. Och allting för det här företaget. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det är så surrealistiskt alltihopa.

En kilometer bort bor människor i skjul med pressenningar och sliter för att överleva morgondagen och här innanför lever vi andra väl och kan blunda för misären utanför grindarna. Och jag är en av dom, frånsett att jag inte kan eller vill blunda. Det skrämmer mig mest.