Ett halvår senare

Idag är det den andra april 2007. Idag, för exakt sex månader sedan klev jag upp i ottan åkte till Landvetter där mitt flyg skulle avgå tidigt på morgonen. Det var stora känslor, stor rädsla och stora förhoppningar.

Igår tänkte på de känslorna jag hade då, hur liten jag var och hur stor världen runt omkring mig var, när jag klev ombord på flygplanet som skulle ta mig till andra sidan jorden. Och ännu mindre när jag landade ensam och förvirrad i Bombay samma kväll.

Min rädsla när jag satt i taxin från flygplatsen är fortfarande inte helt greppbar och inte heller helt enkel att förmedla i ord. Från ett oktoberkallt Sverige, som förvisso var varmare än normalt, till den mest befolkade staden i världens näst mest befolkade land. Och där jättefuktig luft och värme eftersom det var slutet av monsunperioden. Denna dag var också Mahatma Gandhis födelsedag, vilket innebar ett sjuhelsikes firande med karnevaltåg, smällare, elefanter, utsmyckade lastbilar med glada människor på och allmänt brötande.

Och mitt i alltihopa, mitt i all förvirring och glädjeyra, där är jag.

Ett halvår och många intryck och erfarenheter senare så kan jag fortfarande inte påstå att jag begriper mig på landet. Jag har rest till de största städerna, besökt varenda stat i den södra halvan, sett ett av världens sju underverk, besökt tempelruinerna i Hampi, sett de fantastiska landskapen i Kerala, dansat på häftiga nattklubbar i Bombay och liftat på lastbilsflak genom Goas smala vägar. Men Indien slutar aldrig förvåna och överraska. Det här landet är än mer kulturellt splittrat än hela Europa, i varje stat finner man nya kultur och levnadssätt.

Men den här stan känns lite som hemma nu, och det tog lång tid, men man anpassas så småningom efter sin omgivning. Och man behöver göra det för att undvika stressrelaterade sjukdomar och allmänt vansinne om man tänker arbeta i den här miljön där tid inte är pengar och det man inte hinner med i det här livet hinner man med i nästa.

Okej, jag har inte blivit helt indisk ännu. Jag använder fortfarande toalettpapper, jag håller inte mina vänner i hand, jag känner till konceptet med att köa och för mig innebär ”imorgon” dagen efter idag inte "närsomhelst i framtiden, men inte idag".