när jag dricker kaffe

på mitt jobb, så brukar jag gå upp på taket på sjuvåningshuset jag arbetar i och titta ut över staden jag bor i. Om jag blickar norrut, så ser jag flygplatsen bara ett par hundra meter bort. Den ligger alltså mitt i stan, vilket skulle kunna ses som lite annorlunda. Men nu får vi inte heller glömma att vi faktiskt befinner oss i Indien, och för fem-tio år sedan så låg den i utkanten av Hyderabad som senare växte tämligen jättefort.

Jag kan dricka mitt kaffe, eller ännu hellre chaite, och titta på stora flygmaskiner som landar och lyfter alldeles framför näsan på mej. Flygplansspottning är en högst underskattad hobby. Bäst är vid fem-sex-tiden på kvällen, strax innan solen gått ner och man kan vistas utomhus utan att torka ut och bli bländad.

Om man istället tittar söderut så ser man den stora illaluktande sjön Hussein Sagar och de långa långa blåa snigeltågen som åker runt den. Från det här avståndet ser dom ut att gå ännu långsammare, löjligt sakta.

Och i alla väderstreck kryper de gula små myrorna till rickshaws omkring i stora flockar och det är massor av människor åt alla håll. Den här staden är numera Indiens sjätte största, och de senaste uppskattningarna pekar på att här bor ungefär 7 100 000 människor. Här bör då tilläggas att till ytan är nog den här stan knappt större än Göteborg.

Jag har ju inte heller berättat vad jag gör när jag har druckit upp mitt chaite och gått ner en våning till kontorslandskapet jag sitter. Och nej, jag har inget eget kontor. Inte heller något eget skrivbord. Jag har en dator på ett jättelångt bord som jag delar med sisådär 20 andra personer. Och varje morgon så slåss vi om skrivbordsstolarna som har en tendens att rulla iväg. Men jag har ett trick, jag har börjat komma in tidigare på kontoret för att vara säker på att få slippa stå upp idag. Det går ändå inte att sova i hettan så jag vaknar i ottan i alla fall, och så är det här kaoset till trafik lite lindrigare vid niotiden än vid elvatiden. Det där är för övrigt också ett intressant fenomen, hur kontoret är nästan helt tomt före tio på morgonen. I Indien gillar man sin sovmorgon.

Jag får inte berätta särskilt mycket om mina arbetsuppgifter, men det handlar om utveckling, kundanpassning, support och dylikt av en stor applikation, ett affärssystem för tillverkningsindustrin. PDM/PLM om någon känner till facktermerna. Den teoretiska biten är ganska intressant och handlar mycket om produktlivscykler, processoptimering och organisationsstrukturer. Den rent tekniska delen av kakan är dock inte lika underhållande, jag hade hoppats på något utmanande och klurigt. Det var det också den första veckan när jag inte hade en aning om hur göra, nu har jag utfört i stort sedan samma arbete sedan dess. Och dessutom håller jag ett europeiskt arbetstempo vilket innebär att jag i snitt har fyra-fem timmars arbete att utföra per dag. Sen får jag snällt lalla runt på kontoret resten av dagen. Hade jag varit Indier hade jag inte sett det som ett problem, mina kollegor förstår inte varför jag klagar när jag pratar med dom.