Den tolvte februari, på en buss till Hyderabad

Hejdå Björn, hejdå Karin, hejdå Goa.

Jag har aldriga varit bra på avsked, särskilt inte till människor. Att ta farväl till stränderna i Goa var lite lättare, när jag surfade på de där sista vågorna hade jag samma känslor i magen som när man tar det där sista åket på skidresan. Man vet att det är slut här, friheten är över och verkligheten kommer som ett tungt svart moln från ingenstans för att göra min atmosfär lagom gråmulen. Men det är naturligtvis aldrig så illa när man väl är tillbaka, när jag möter vardagen igen så tycker jag ju om den. Jag trivs ju med livet här, jag skulle inte tillåta mig själv att leva såhär annars.

Så hejdå Goa, vi ses kanske igen. Men inte på bra länge nu. Och jag kommer säkerligen romantisera över din värme, din natur och din kravlöshet på samma sätt som jag kan romantisera över puderåkning i solsken, afterskiöl och vurpande vänner men utelämna förfrusna fingrar, ömmande fötter och liftköer till förbannelse. Jag har alltid svårt att minnas de negativa sidorna av saker och ting, men ser det som en god egenskap hos mig.

Att säga farväl till Karin och Björn var svårare. Där finns ingenting att romantisera över, bara ren saknad. Så det var nog ändå bra att vårt avsked blev en kort kram medans två indier bokstavligt talat försökte dra mig in i varsin buss.

Och det här med verklighet är väldigt relativt. Den verklighet jag är i tillbaka i imorrnbitti, är mycket mer overklig än den jag skulle ha levt i Sverige. Det senare gör det betydligt svårare att komma tillbaka dit. Inget jobb, ingen lägenhet och med låtsaspengar som inte är värda ett dyft. Det är så mycket enklare att stanna kvar här. Men jag tror å andra sidan inte att jag är känd för att välja den enkla vägen. Och än viktigare, jag har som sakt känslor som påverkar mig och som jag försöker lyssna så mycket som möjligt på. En stark sådan kallas för saknad.