Fredag 8/12

Efter en kopp svart kaffe ger jag Magda en sista kram och beger mig med helgens packning till kontoret, där jag anländer lite väl sent. Men min chef är lika glad att se mig för det. Det här landet, och det här företaget måste vara det enda i världen där du kan komma undan med att masa dig upp till kontoret vid 11-tiden varje dag och din chef blir lika glad att se dej och ni tar en lång lunch tillsammans…

Jag spenderade dagen med att studera processer innan jag begav mej till Secunderabad järnvägsstation vid sextiden, sen som vanligt. Som tur är befinner jag mej i ett land med samma tidsuppfattning som jag. Alla antar att vårt 18.30-tåg inte går förrän vid sjutiden. Tillslut är vi ombord och vi rullar ut från stationen. Tillsammans med en indisk familj där fadern snarkar väldigt duktigt, spenderar vi natten i den här tågkupén på väg österut till Chennai.

Det här är ett tåg av magi, dofter, färger och intryck. Den enda sanna orientexpressen. Här trängs poliser och transvestiter, män med ett utseende som perfekt matchar min bild av en ormtjusare och äldre kvinnor i vackra sarees. Vi passerar över sjöar och vattendrag på broar som agerar mirakel genom att inte ge vika för vårt tåg.

Vackra platta gröna landskap med ett par ensamma stugor slumpvis utplacerade i förgrunden och ett berg med ett gammalt tempel på toppen, längst bort vid horisonten. Det är nu en tidig lördagsmorgon och Indien ligger stilla.

Vi passerar de där byarna som fram till nu bara funnits i min fantasi, med mystiska leende kvinnor som hämtar vatten i brunnen och lyckliga 10-åringar som går sida vid sida med korna på grusvägarna mellan gröna åkrar och fält. Och nya dofter kommer och går, dofter av gräs, sommar, gödsel och brasor.



Ego på ett indiskt tåg.


En by i Tamil Nadu.