Ett kulturellt manifest

Okej, så här ligger det till va. När jag kommer tillbaka till Sverige så vill jag fortfarande kunna gå på konstiga alternativa klubbar och titta på finfina spelningar med arty hipsterband som ingen har hört talas om förut. Jag vill kunna se fria teatergrupper göra föreställningar som betyder någonting och ger någonting, jag vill kunna besöka festivaler (som inte betalas av Rix FM) och jag vill kunna gå till en bokhandel och hitta alternativ till böcker av litteratur än kriminalromaner. Jag vill inte ha fler schlagerhits och Carola-skivor, jag vet att det finns mer medvetna kulturalternativ. Låt de finnas kvar, snälla!

De är inte alltid ekonomiskt bärande, en del av dem får ekonomiskt stöd från staten. Låt det vara så, hygglo! Jag vill inte leva i en värld där allting måste vara ekonomiskt hållbart och extremkapitalismen, eller nyliberalismen om du hellre vill kalla den så, låter sig avspeglas på kulturen och andra ting som betyder någonting för oss och faktiskt påverkar oss rent emotionellt.

Låt inte marknadsekonomin styra vilka kulturella alternativ, eller brist på sådana, som skall finnas. Så snälla nya regering, låt Emmabodafestivalen finnas kvar, låt de unga poeterna komma till tals och låt Pustervik fortsätta med att boka all de där bra banden.

Om du inte heller gärna ser din framtid bland Liza Marklund-deckare och Bodies Without Organ-plattor, så finns det motstånd till de här trenderna. Marcus Birro var en av initiativtagarna till det så kallade Kulturmanifestet, och vill du skriva under på det så finns en tillhörande namninsamling.