other means of transportation

Jag arbetar för tillfället i Satyam City Centre, ett kontorskomplex ungefär fyra kilometer bort från min nuvarande bostad i Banjara Hills. Att ta sej dit är ett äventyr varje dag, det finns alltid nya sätt att transportera sej på.

Det mest konventionella sättet är att ta bussen. Det är också ett av de mer riskfyllda. Bussarna stannar inte här, man får bokstavligen hoppa på bussen. De saktar ner och man får tillsammans med tio andra indier springa efter den och försöka få grepp om någonting inuti i den överfulla bussen som alltid kör med dörrarna öppna. Har man tur så finns det lite utrymme kvar och man lyckas få tag i något och dra sig upp, annars får man snällt vänta på nästa. Det finns inga tidtabeller, och tid är inte så viktigt här så man kan få vänta allt mellan fem minuter till en halvtimma. När man skall gå av kan man bara hoppas att föraren behagar sakta in på ens hållplats så man kan hoppa av i farten ibland i mitten av en trefilig väg. Ibland tycker de att just det stoppet är inte så noga och kör snällt vidare till nästa. Det är dock ekonomiskt gångbart, en biljett till mitt kontor kostar fyra rupier. Det är ungefär 75 öre.

Ett annat alternativ är att ta rikshaw. Det är något bekvämare än bussen, man slippe stå och trängas med alldeles för många människor och kan faktiskt sitta ner. Men problemet är här förarna som inte hittar, inte pratar engelska och ibland tar omvägar för att tjäna mer. När jag häromdan skulle förklara var mitt kontor ligger, så sa jag mittemot Shopper Stop. Det slutade med att han tog mej till nån galleria i andra sidan av stan. Att ta sej till jobbet med rikshaw kostar ungefär 40 rupier. Men då kan man ibland få lite schysst indisk dunkadunka på en lagom öronbedövande volym och en chaffis som har en konversation med en på telugu (det lokala språket här) och man förstår inte ett dyft och försöker förklara det men det slutar med att man bara nickar snällt.

Då är det betydligt billigare att samåka i rikshaw. När man väntar på busshållplatsen kommer det ibland rikshawförare som har startat sina egna busslinjer och gapar destinationen dit de ska. Imorse delade jag rikshaw med fem andra glada Inder. Det är redan trångt när man är tre.

Det kommer också förbi diverse taxibilar och privatchaufförer som är påväg tillbaka från sin körning och passar på att tjäna lite extra kosing genom att plocka upp extra passagerare på busshållplatser. Häromdan åkte jag ensam i en jättestor jeep och betalade tio rupier.

Annars är mina arbetskamrater ofta villiga att ge mej lift hem på motorcykel. Idag åkte jag hem bak på Hugos muskelhoj och kom hem på rekordtid, med livet i behåll.