Minnen från den tid som flytt (2002)

-Auhasooss fasklas! Bias och Pjär ropar något ohörbart till mig och Kentsson. Vi tolkar det som att de vill ta den högra pisten ner, det låter som en schysst idé. De försvinner över toppen för att kliva av ankarliften som har tagit oss upp för det här norska fjället, och vi kommer strax därefter.

Vi hade stått på skolgården utanför vår gymnasieskola med fötter blöta av snöslasket och med en kaffekopp i handen en grå vinterdag någon månad tidigare och drömt om frihet under våra vingar. Att träffa någon annan, se något annat, springa härifrån och lämna den här staden bakom sig var någonting som jag älskade att drömma om. Vad som helst som tog död på den här iskalla småstadsvinden som gång på gång piskade mig i ansiktet. Vi sökte hela tiden en anledning och ett sätt att kunna lämna landet livlös. Jag var sjutton år och min nyfikenhet och önskan att kunna få krama om hela världen var obotlig.

Antagligen var det under en av de där långa lektionerna i multimedia vi hade, då vi hade tid för att skapa något kreativt, ta många långa raster och ha en ljuv tid tillsammans. Det var ett enkelt liv att leva, fastän jag inte tyckte det då.

Och även om vi inte skulle ha kommit iväg, om vi hade stått kvar på samma plats och sett alla tågen passera, så mådde vi ändå mycket bättre när vi kunde drömma. Vi kunde planera hur det skulle bli och prata om hur bra vi skulle må.

Men nu står vi där på toppen av det snötäckta fjället med en utsikt som inte är av denna värld. Solen försöker göra våren påtaglig och strålar in i våra ögon. Det är den sista veckan i mars och vintern kämpar in i det sista för att överleva. Och det är en vacker strid, vi står mitt i den och är lyckliga.

Och jag har knappt hunnit knäppa bindningarna innan Kentsson och Sofie har kastat sig ner för den manchesterrandiga pisten. Jag och de andra följer efter och känner den där friheten som man allt för sällan upplever. En blandning av ren klar luft, adrenalin och endorfin. Snön yr av kraftiga skär och hårda stålkanter, vi flyger alla ner för det här berget med samma förväntningar och hopp om stimulans. Antagligen på samma sätt som narkomanen börjar dagen med en sil heroin. Vi är inte rädda för någonting just nu.

Vi bor i två stugor som vi hyrt av det eminenta företaget Forslunds Reseservice. De behagade ge oss finfina minimala hytter utan badrum och en takhöjd strax ovan för min hjässa, en mil från skidområdet. Vi är sex personer som trängs här framför köksbordet, det blir ganska mysigt och man kommer i alla fall nära in på varandra.

Efter att liften stängt och mörkret sakta gör oss medvetna om att det är tag kvar till juni, ger vi oss ut för att upptäcka området omkring oss. Vi finner en bar i hotellet på andra sidan vägen, som ger ett starkt intryck av alperna. Vi dricker Ringnes och Guinness och bartendern vet nog att vi inte har åldern inne, men orkar inte bry sig.

Vi vandrar vidare i den kalla norska fria vinternatten, jag och Pjär hittar ett hemligt rum i de gemensamma toaletterna som är placerade i ett hus en bit bort från våra stugor. Vi lyckas fippla upp låset med en trasig liftkortsjojo och vår sjuttonåriga nyfikenhet och illusioner. Rummet är bara en skrubb med diverse rengöringsprylar, men det spelar ingen roll alls.

Kentsson är först ur sängen dagen efter, och vi andra släpar oss upp strax därefter. Det går en buss in till skidområdet som vi ska försöka hinna med, med ganska goda chanser på att vara först i backen. Det är en ljuvlig dag, säkert nån påskhelg eller liknande men det struntar vi fullkomligt i just nu. Vad som är av betydelse är att solen skiner, det är nollgradigt ute och underlaget är suveränt.

Det är en bra dag för äventyr och vi har det förträffligt i backen och träffar ett gäng hyvens människor från Vänersborg i liftkön. Vi delade buss med dem på vägen upp, och de bjuder in oss på fest i deras stuga senare på kvällen. De bor något bättre än vi, alldeles vid backen. Vi tar en taxi dit senare på kvällen, och blir mötta i dörren av Karl i bar överkropp med två ölflaskor hängandes i bröstvårtorna. De råkar ha en bastu och bjussar på ett partytricks att minnas. Vi har en finfinkväll, dricker norsk öl på petflaska och jag och Erika dansar vilt i deras stora stuga, vi blir utskällda av nattvakten, lagar scones och bränner oss, känner eufori, har vilda diskussioner om musik och att vara sjutton år och lyssnar på reggae. Klockan blir sent och vår natt börjar gå över till morgon och jag pussas med Erika och vi har en bra tid. Sen säger vi farväl till våra vänner och tar en taxi hem till oss.

Vi vaknar morgonen därpå, mår förhållandevis bra och jag äter havregrynsgröt till frukost och det är varmare idag än tidigare. Det är plusgrader ute, solen värmer bra och snön börjar sakta töa bort. Bussen tar oss till backen och vi ger oss ut för ännu en fin dag i de norska pisterna. Det går utmärkt, även om underlaget blir något motsträvigare under eftermiddagen. Det kräver mer kraft och mer lutning för att förflytta oss.

En av pisterna har berikats med några vallar som fungerar alldeles ypperligt för att fånga lite luft under brädan. Jag och bias ger det lite fart för att kunna sväva ett tag, och det går finemang och jag ger det ett nytt försök med ännu mera fart på vallen. Med böjda knän och en koncentrerad blick balanserar jag med tyngden på tårna och sikte på snövallen en bit ner i backen som skall ta mej upp i luften. Och den lyfter mig och jag känner direkt hur jag tappar kontroll över brädan i luften och försöker få tillbaks balansen innan jag träffar marken igen, men misslyckas. Jag vrider min vänsterfot ganska rejält, i en vinkel den inte är menad för att vara i. Ett par kullerbyttor nerför senare finner jag mig själv liggandes i backen med en otrolig smärta i foten.

Jag får hjälp att ta mig nerför några meter, till avstigningen för en sittlift som kan ta mig nerför fjället. Väl i den svartnar det för mina ögon för några sekunder, smärtan i foten är fruktansvärd. En läkare på skoter plockar upp mig nedanför fjället och tar mig till en liten sjukstuga i backen. Han lägger på is och klämmer på mig. Han säger att det antagligen är en bristning eller skada i ett ledband och att inga ben verkar vara brutna, så jag slipper gips i alla fall. Han lindar min uppsvullna fot och jag inser att det inte blir någon mer åkning de här dagarna. Jag får hjälp att ta mig upp till ett närliggande café, där jag i alla fall kan sitta i solen och jämra.

Men jag har det inte helt illa i solskenet där jag sitter, även om det hade varit bra mycket schysstare i backen när jag ser de andra flyga ner för backarna. Men det är bra varmt i luften nu, och snötäcket börjar närma sig slask vid det här laget.

Vi tar bussen tillbaka till vår by under eftermiddagen och äter middag tillsammans på kvällen. Foten värker men jag mår bra. Senare på kvällen sitter vi utanför vår stuga och jag biter i en chokladkaka, med någon form av nöt i. Till saken hör här att jag har en tandprotes, då jag håller på att operera in artificiella tänder i min mun. Hursomhelst så är svenska tandproteser uppenbarligen inte gjorda för norska chokladkakor, och jag hör ett knak i min mun och känner något oidentifierbart på min tunga. Självklart har jag knäckt protesen, och får hädanefter se ut som Börje Salming. En nedtacklad haltande Börje Salming dessutom. Jag tröstar mig själv med norsk öl i hotellbaren.

Dagen därpå visar sig våren på riktigt. Värmen är i klass med en dag i juni och jag följer med de andra till backen för att i alla fall kunna njuta av solen. Den vill förstås även visa snön att det är dags att retirera för den nya årstiden, och efter lunch är backarna kletiga som mjukglass och väldigt tunga att ta sig ner för.

Jag och Pjär tar oss tillbaka till vår stuga efter lunch för att ta oss upp på hotellets takterrass och ligga och sola och spela boombox och ta det väldigt lugnt. Det svarta taket låter värmen av solen stråla igenom min bara överkropp, någonting som känns väldigt avlägset så här års. De andra sluter upp mot eftermiddagen och gör oss sällskap på taket. Vi äter glass och tittar ut över norska fjälltoppar, det är en sagolik utsikt härifrån. Vi finner det dock något absurt att ligga utan tröja i solen och betrakta vackra snöklädda berg. Våren är en fantastisk tid.

Men allting har en ände, så även det här. Vår buss lämnar Hemsedal dagen därpå, efter lite sen lunch och tid i solen. Vi är alla trötta och somnar in djupt medan någon tar oss på krokiga vägar genom norska skogar. Jag vaknar upp när vi passerar ett soligt Oslo och ler för mig själv när jag tittar ut genom fönstret. Våren har kommit för att rädda våra själar och jag vet att jag har en bra tid att se fram emot.