Hampi, del två

Vi avslutade festivalen med att själva vara en del av dansföreställningarna. Indier är roliga, de älskade att visa mej och Sam deras danser och se oss försöka ta del i den. Aldrig förr har jag sett så många indier le så mycket. Det var totalt kaos med hur mycket folk som helst. Videor från detta kan utlovas inom en snar framtid. Och vi hade ett tåg att hinna med, dessutom hade vi inte fått våra biljetter bekräftade vilket innebar att vi var tvugna att infinna oss på stationen ännu tidigare för att charma nån biljettförsäljare. Men att lämna festivalen och dess dansare och besökare var svårare än väntat. Man kände sej väldigt välkommen, och folk ville att jag skulle följa med och se deras favoritshow och dansa med några andra och visa mej en annan del av festivalen. Många starka viljor från alla håll. Totalt hade festivalen 500 000 besökare under de fyra dagar som den pågick. Och det i en by där det normalt bor 2000 människor. Det var trångt om kvällarna.

Tillslut, efter oerhört många handskakningar och hälsningar lyckades vi ta oss därifrån och hitta en Rickshaw till Hospet för att se till att vi kunde få plats på nästa tåg till Hyderabad. Men det var något svårare här än i Hyderabad. Det var sen söndagkväll och mannen bakom biljettluckan ville nog hellre besöka festivalen än att se till att vi fick plats på tåget. Att han inte pratade ett ord engelska gjorde inte saken lättare. Som tur var kunde vår taxichaffis ta hand om situationen och hjälpte oss tillslut att få en plats på tåget kvart i elva. Vi hade middag på en fin restaurang med fina priser, middag kostade femton kronor och rom och cola en tia. Sen gick vi ombord på tåget och vaknade upp strax innan vi var hemma igen.

Nu är det kväll och jag hittade snabbkaffe i en butik tidigare och har kunnat dricka en kopp svart kaffe för första gången på evigheter.