hej indien

nej...

2007-05-18T12:14:00.000+01:00

Jag har alltid sett Indien som ett fantastiskt sekulariserat land, och i synnerhet staden jag bodde i. Människor har kunnat leva sida vid sida obehindrat av religös tillhörighet.

Det är ett av de få ställena i den här världen som den typen av religionsfrihet faktiskt har fungerat.

Och då gör det så ont när sånthär händer.

http://timesofindia.indiatimes.com/TOIonline/India/5_killed_in_blast_inside_Hyderabad_mosque_/articleshow/2059546.cms

Mecca Masjid är en historisk plats. Det är en av Indiens äldsta moskeer och ett enastående byggnadsverk. Det sägs att det tog 8000 murare nästan 80 år att färdigställa moskeen och att varenda sten i den kommer från just Mecca.

london calling

2007-05-06T00:01:00.000+01:00

Sällan blir saker och ting som man har tänkt sig. Ibland blir det bättre, ibland blir det lite sämre. Inatt gick det mesta bara väldigt väldigt fel.

Jag flög från Hyderabad till Mumbai igår klockan 17.30, lokal tid. Jag hade gott om tid till min anslutande internationella flight klockan 04.55, men tänkte att eftersom vi är i Indien så kommer någonting säkert hindra mig från att hinna med den. Men flygningen till Mumbai gick jättefint utan några som helst bekymmer fram tills dess när jag stod vid bagagebandet. Jag väntade och väntade på min stora svarta väska, innehållandes mitt liv de senaste sju månaderna. Men den kom inte.

Jag hade iallafall valt ett bra flygbolag, där personalen pratade engelska. Och när jag vänligt frågade om de visste var min väska hade tagit vägen så sade de att de inte hade någon aning men skulle försöka lokalisera den. Ett preliminärt besked var att den väskan antagligen inte hade blivit pålastad i Hyderabad, utan fortfarande befann sig på flygplatsen där.

Men efter ännu en halvtimmes stressfylld väntan på besked skedde någonting som skulle visa sig vara ett av de få goda tingen under det nästkommande dygnet. Det var något stjärnskott som hade tagit min väska istället för sin egen (som förvisso hade samma form, men var ungefär hälften så stor), och flygplatspersonalen hade lyckats kontakta den här personen. Så, lättad och med ett leende på läpparna for jag till den internationella flygplatsen och väntade i avgångshallen på mitt flyg några timmar senare.

Jag checkade in strax efter klockan tre på morgonen, knappt två timmar innan flighten skulle avgå. Gott om tid kvar alltså, och jag kunde koppla av i en skön fotölj ett par timmar. Väl där undersöker jag mitt boarding card, och ser att flygningen är senarelagd till klockan sju på morgonen. Vad snällt av den leende kvinnan i incheckningen att berätta det för mig.

Runt 06.30 så kommer det en trevlig man och berättar att flighten är ytterligare försenad, och beräknas avgå 11.30. Därmed har jag missat mitt anslutningsflyg till Stockholm. Lagom nöjd med den informationen beger jag mig för att åtminstone få lite sömn den här natten. Men flygplatsmiljö är inte den bästa för avkoppling, och jag lyckas väl sova en halvtimma innan jag ger upp och beger mig, trött och irriterad, för att försöka få tag på någon ansvarig som kan berätta för mej vad som egentligen kommer hända.

Jag hittar flygplatschefen, som senare skall senare visa sig vara den enda kompetenta personen ur personalstyrkan här, som berättar att flygplanet som vi skall flyga i inte ännu har kunnat avgå från Teheran, Iran av okänd anledning. Hon berättar vidare att flygplanet fortfarande kommer att avgå så fort det kommer hit, preliminärt vid 14-tiden, samt att mitt missade anslutningsflyg till Stockholm inte går varje dag utan tre gånger i veckan.

Miljön under vårt samtal just nu är ganska kaotisk. Den stackars kvinnan får stå ut med arga indier som kräver att få bo på lyxhotell och förbannade turkar som slår näven i bordet. Det är förstås den sedvanliga indiska folksamligen runt henne och allmän förvirring. Flyget från Teheran hade visst avgått nu, men var tvunget att vända tillbaka efter en halvtimma i luften.

Jag lyckas faktiskt bli ombokad på ett British Airways-plan till London som avgår en timme senare, tack vare min enorma charm (och eventuellt min förmåga att resa till Storbritannien utan visa). Men det finns inga platser kvar på anslutningsflyg till Stockholm varken samma kväll eller morgonen därefter. Klockan 17.15 beräknas jag anlända till Arlanda imorgon, lokal tid.

Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på Belle & Sebastian på mitt tvåhundra-punds-rum på hotellet utanför Heathrow som British Airways pröjsar för mej. Jag har precis ätit en fyra rätters middag, tagit en skön dusch och allting är väldigt konstigt. Jag har sovit sisådär 3 av de senaste 44 timmarna, och har fått en mjuk skön dubbelsäng som jag nu ska inta.

Jag gör ett nytt försök att ta mig till Sverige imorgon.

numera okontaktbar

2007-05-03T05:34:00.000+01:00

Jag vaknade upp av hettan i rummet här för en stund sen.. Det är näst sista gången jag gör så. Ikväll är det min farvälfest här på terassen utanför. Det blir förhoppningsvis väldigt väldigt mycket folk, livligt, klagande grannar och mörk rom som påminner om spillolja. Jag ska köpa med mej en sån flaska hem.

Sen ligger min mobiltelefon kvar på ett hotellrum i Mysore, Karnataka. Däri satt mitt indiska kontantkort, så jag är inte helt kontaktbar via telefon numera. Dessutom så har jag tappat bort mitt svenska simkort, det var ju så litet och det var ju sju månader sen jag använde det. Så därmed är också min telefonbok, med alla viktiga nummer som jag sparat på, glömd och förgången. Men vem behöver telefon när man kan kramas istället?

Fridens liljor.

1/5, kväll, på ett tåg mot hyderabad

2007-05-02T04:35:00.000+01:00

Vi avslutar sagan snart. Det här är sista gången jag sover ännu en svettig natt på den blåa galonbritsen som tågen här erbjuder. För den här gången, den här resan.

Min alice-i-underlandet-resa är snart slut. Och det är nog dags. Jag läste igenom den här dagboken nyss. Jag lever inte längre med samma exhaltering, engagemang och passion för morgondagen som jag gjorde då. Idag är jag van vid tågresorna, alla nyfikna frågor och livet här. Det är inte lika exotiskt längre.

Men jag kommer sakna det här landet och livet förstås. Jag är rädd för (men ganska säker på) att jag inte kommer inse det förrän jag är tillbaka i Sverige och ser det gråa och trista igen. Så jag hoppas att jag åtminstone kan leva ut den här sommaren baserad på spontanitet och kärlek och undvika alla former av rutin och rädsla för främmande ting. Vill ni vara med?

För hu kan man inte älska det här landet där man sätter människorna i fokus, där stress är icke-existerande, galenskap är vardag och folk är glada och vänliga.

Alla fantastiska chaiförsäljare, tutande rickshaws, leende familjer och en nästan total avsaknad av kriminalitet.

Det här är landet där kvinnan på bussen lämnar över sitt barn till kvinnan på sätet jämte när hon skall resa sig upp, där man tror på reinkarnation och karma, där vädret aldrig blir kallt och grått och där naturen visar vyer som jag tidigare bara drömt om att få se. Det här är landet där maten smakar mycket och fantastiskt, där man tror på fler och destomer färgsprakande gudar med fantastiska historier, där man inte äter djur, där hinduer, muslimer och kristna lever tillsammans som världens vänner.

Men det här landet kan också sätta en kniv i hjärtat på mig. Det hugger till var gång jag ser dessa fattiga barn, levande på gatan helt utan möjlighet till skola, vård eller trygghet. Och kastsystemet i sig självt, som motverkar en rättvis utveckling i landet, där fattiga kommer fortsätta vara fattiga och rika kommer bli rikare så länge kasten påverkar samhället. Och det gör dom.

Och alla konservativa själar som vägrar acceptera Indien som ett utvecklingsland, alla Shiv Sena-proklamerare som hävdar att alla är rika i Indien. Och dessa människor som bromsar den kvinnliga frigörelse som långsamt håller på att ske just nu. Kvinnlig diskriminering är djupt rotat här också.

Richard Gere blev arresterad förra veckan då han pussade den Indiska filmstjärnan Shilpa Shelty på kinden under en stödgala mot HIV/AIDS. Återigen sattes det vassa nålar i ögonen på de som faktiskt vill åstadkomma någon typ av förändring i det här landet.

Pondicherry, Varkala och Mysore

2007-05-02T02:43:00.000+01:00

Jag kom precis hem efter mina sista äventyr i det här landet. Under en och en halv veckas tid har jag träffat massor av människor, funnit min favoritplats i Indien och mått väldigt bra. Här kommer lite utdrag från min dagbok under resans gång.

I söndags kväll så tog jag nattbussen till Chennai, dit jag kom fram morgonen efter. Där var det 40 grader varmt i skuggan med en relativ luftfuktighet på 90%. Det var svettigt, milt sagt. Jag bussade mig bort till busstationen där jag tog en fin gammal överfull buss för den fyra timmar långa resan söderut till Pondicherry.

Klimatet var detsamma i Pondicherry, en gammal fransk kolonistad som inte var så rolig som ryktet säger. Det var rena raka gator, vilket annars inte finns i det här landet, och lite europeisk arkitektur. Men förutom det är det vilken indisk stad som helst. Jag spenderade natten på ett ashram, och tog mig därifrån dagen efter.

Efter en timmes bussresa med en konstant rädsla för döden (och min gräns är hyfsat hög vid det här laget) kom jag fram till den by där mitt tåg till Kerala skulle avgå från. Jag hade dock ingen aning om var järnvägsstationen låg, men något som är mysigt i såna här små byar där ingen pratar engelska och ingen har sett en vit människa innan, är hur gärna de vill hjälpa till. Jag fick eskort upp på nån lokalbuss, av på rätt hållplats och en guide som tog mig till stationen.

25/4, eftermiddag
Återigen tillbaka i detta paradis på jorden, Varkala. Jag vaknade imorse med djungeln på en armlängds avstånd utanför tågfönstret mitt i det gröna Kerala, ett tiotal kilometer från Indiens sydspets.

Det var fantastiskt att kunna bada igen, säga farväl till det varma salta vattnet här.

Just nu ligger jag i en hängmatta utanför det rum jag har hyrt. Det kan vara det bästa och billigaste rum jag har haft under hela min tid i Indien (150 ruppar). Trollsländorna flyger runt mig och fåglarna kraxar bland kokospalmerna. I övrigt är det ett totalt lugn.

27/4, morgon
Dricker kaffe med en vacker vy över havet från det kafe uppe på den klippa jag sitter på i Varkala. Det här är mitt absoluta favoritställe i det här landet, av de jag sett hittills. En fantastisk natur, lång sandstrand, avslappnad atmosfär och massa mysiga människor. Det blir tungt att åka härifrån, faktiskt.

Havet är extremt starkt nu. Den här tiden på året, alldeles innan monsunperioden, bildas det extrema vågor och strömmar. Det är otroligt utmattande att simma motströms, så man går inte längre ut än att man bottnar. Vågorna blir upp till två meter höga och kan kännas som kraftiga slag mot kroppen.

Igårkväll var här åskväder, vi satt och tittade ut över horisonten där blixtarna skapade fantastiska scener. Och det tropiska regnet blötte ner oss, helt utan att frysa. Jag gillar monsunregn.

29/4, på ett tåg till Bangalore
Jag ville inte lämna Varkala, det tog emot väldigt mycket. De senaste dagarna har varit fantastiska, alla underbara människor jag har träffat och alla dessa himmelska salta vågor jag har svalkat mig i.

30/4, fortfarande på ett tåg
Snart har jag rest i tjugofyra timmar, med två olika tåg. Anlände till Bangalore tidigt imorse, åt lite frukost och gick en timmes promenad innan jag hoppade på nästa tåg till Mysore. Där sitter jag nu, tillsammans med väldigt många andra människor, för att träffa Sam och Juliana i Mysore. Jag vet inte vad det är för ställe, men det skall tydligen vara schysst.

En liten lista med saker som har orsakad ett visst glädjerus hos mig idag.

2007-04-20T15:37:00.000+01:00

Jag har krängt min motorcykel och har fått ledigt nästa vecka. Så på måndag blir det ut och bli ryggsäcksresenär igen, vet bara inte om jag ska ta mig norrut till bergsvandring bland tunn luft och getter eller söderut för avkoppling på långa sandstränder med hav och vågor. Egentligen ville jag nog hälsa på kameler i Rajasthans öken, men där var visst 44 grader varmt nu. Jag försöker undvika den typen av temperatur litegranna, i synnerhet när det handlar om en öken. Det lutar mot stränderna just nu.
Det är fredag. Det finns någon universell glädje i fredagar tror jag.
Snart kommer jag hem och äter ostmacka och dricker pripps blå.
Roskildefestivalen har släppt ett finfint program. Oj vad jag ska dansa till Arcade Fire, Klaxons, The Killers, Björk och LCD Soundsystem och massa annat i sommar!
Anders hemsida är färdig (näst intill i alla fall), och kan beskådas på www.fandango.tk.

Och hej mamma, jag kommer till Varberg den åttonde maj klockan 17.20. Sen när började X2000-tågen Stockholm-Varberg kosta nittiofem kronor förresten? Jag gillar det.

fredagskväll

2007-04-13T17:23:00.000+01:00

Jag, Sam och Enrico dricker kvalitetsölet Cobra och lyssnar på Slagsmålsklubbens nya skiva. Klimatet är lite svalare nu än för en vecka sen. Jag pratade med Björn i telefonen innan. Han berättade att det var vår i Göteborg, han lät glad och jag tycker det ska bli roligt att komma hem.

Imorgon är det filminspelning igen, och jag ska förstås agera. Jag vet inte var, inte hur, men min agent Ramesh kommer och plockar upp mej här klockan åtta. Tidigt som attans.

Min födelsedagspresent

2007-04-11T19:32:00.000+01:00

Jag köpte en födelsedagspresent till mig själv idag. Fast egentligen är det ni som får en födelsedagspresent av mig, bestående av mig. Grattis. Den femte maj flyger jag från Mumbai till Stockholm (hej ida, vill du ha besök?) och tar nåt tåg söderut därifrån. Se till att våren är där på riktigt då, är ni snälla.

Det kommer nog bli jätteläskigt och jättekonstigt men samtidigt jättekul! Jag saknar er, ju.

tjugotre

2007-04-09T15:38:00.000+01:00

Jag gör er säkert besvikna, men det är ungefär samma som förut. Lite äldre, säkert lite klokare, en tysk sjuttiotals-mustasch mindre (jag är för gammal för sånt trams nu, väl). Firade födelsedagen med pizza, bowling och pilsner, det var en bra dag. Runt elvatiden på kvällen kom det överraskande nog sisådär 30 glada människor med chokladtårta och skönsång. Större delen av tårtan applicerades dock i mitt ansikte, men jag var väldigt väldigt glad ändå.

Och alldeles nyss kom regnet. Det var sex månader sen jag såg det sist, och det var jättehärligt! Ett stort åskmoln passerade över oss och kylde ner oss flera grader. Ett skönt sommarregn, säkert grovt förorenat och mer syra än vatten, men ack så härligt.

Annars inte mycket nytt från subkontinenten. Här är jättevarmt och jag tänker köpa mig själv en födelsedagspresent imorgon.

Jag, en trafikdåre

2007-04-03T06:33:00.000+01:00

Jag lyckades ta mej till jobbet per motorcykel idag också. Inte kunde väl jag ens i mina drömmar för ett halvår sedan tro att jag idag skulle sitta på en motorcykel och köra mellan oberäkneliga bilar och rikshaws med marginaler på en tum, göra omkörningar på vilken sida som helst där det finns lite utrymme, använda tutan på samma sätt som ni använder backspegeln och kryssa mellan filer, fotgängare, hål i gatan och gatuhundar.

Den här trafiken skrämde skiten ur mej när jag först kom hit, nu är jag en del av den. Det tar ett tag innan man begriper att det är ett organiserat kaos i det hela. Jag skulle inte vilja påstå att handlar om logik, utan snarare 'common sense' blandat med förståelse för medtrafikanterna. Rikshawförare undantagna.

Ett halvår senare

2007-04-02T04:36:00.000+01:00

Idag är det den andra april 2007. Idag, för exakt sex månader sedan klev jag upp i ottan åkte till Landvetter där mitt flyg skulle avgå tidigt på morgonen. Det var stora känslor, stor rädsla och stora förhoppningar.

Igår tänkte på de känslorna jag hade då, hur liten jag var och hur stor världen runt omkring mig var, när jag klev ombord på flygplanet som skulle ta mig till andra sidan jorden. Och ännu mindre när jag landade ensam och förvirrad i Bombay samma kväll.

Min rädsla när jag satt i taxin från flygplatsen är fortfarande inte helt greppbar och inte heller helt enkel att förmedla i ord. Från ett oktoberkallt Sverige, som förvisso var varmare än normalt, till den mest befolkade staden i världens näst mest befolkade land. Och där jättefuktig luft och värme eftersom det var slutet av monsunperioden. Denna dag var också Mahatma Gandhis födelsedag, vilket innebar ett sjuhelsikes firande med karnevaltåg, smällare, elefanter, utsmyckade lastbilar med glada människor på och allmänt brötande.

Och mitt i alltihopa, mitt i all förvirring och glädjeyra, där är jag.

Ett halvår och många intryck och erfarenheter senare så kan jag fortfarande inte påstå att jag begriper mig på landet. Jag har rest till de största städerna, besökt varenda stat i den södra halvan, sett ett av världens sju underverk, besökt tempelruinerna i Hampi, sett de fantastiska landskapen i Kerala, dansat på häftiga nattklubbar i Bombay och liftat på lastbilsflak genom Goas smala vägar. Men Indien slutar aldrig förvåna och överraska. Det här landet är än mer kulturellt splittrat än hela Europa, i varje stat finner man nya kultur och levnadssätt.

Men den här stan känns lite som hemma nu, och det tog lång tid, men man anpassas så småningom efter sin omgivning. Och man behöver göra det för att undvika stressrelaterade sjukdomar och allmänt vansinne om man tänker arbeta i den här miljön där tid inte är pengar och det man inte hinner med i det här livet hinner man med i nästa.

Okej, jag har inte blivit helt indisk ännu. Jag använder fortfarande toalettpapper, jag håller inte mina vänner i hand, jag känner till konceptet med att köa och för mig innebär ”imorgon” dagen efter idag inte "närsomhelst i framtiden, men inte idag".

En historia från söders höjder

2007-03-31T13:06:00.000+01:00

Jag har fortfarande inte berättat om resan till Bangalore. Jag gillade den stan. Den var lite som en barndomsvän som man inte längre känner, men ändå känner sej trygg hos. Lite som en mer världsvan storebror till Hyderabad. Och knappt 30 grader varmt istället för 38. Skulle absolut kunna tänka mej att flytta dit ett tag.

Vi var 12 personer som tog oss dit med tåg fredag kväll och kom fram lördag förmiddag. Vi mötte upp med vår galna vän Anoop, som visade oss stan. Tanken var att jag skulle sova hos honom också, vi var ganska många som tänkt installera oss i hans pyttelilla lägenhet, men på något sätt blev jag inbjuden till några svenskar som bor i Bangalore och driver ett företag där.

De visade sig vara några helsköna typer som hade ett fint hus som jag kunde få bo i och ett IT-företag som jag kunde få jobba på - de erbjöd mig faktiskt att börja jobba heltid där på en gång. Det verkade jätteschysst men jag tror att jag väljer Sverige ett tag framöver. Men förhoppningsvis kan jag komma tillbaka och exjobba där när det börjar bli dags.

Hursomhelst var vi alla inbjudna på fest på kvällen, nån stor olaglig fest mitt ute i ingenstans. Det tog oss två timmar att hitta dit, till slut var vi en karavan med sju-åtta bilar som hade tappat bort oss i nån liten by utanför stan. Då ringde vi upp en av värdarna till festen och krävde att han skulle komma och eskortera oss, så runt midnatt var vi äntligen framme.

Festen var lite som en stor rave-fest på nittitalet, fast med roligare musik och roligare gäster. Mitt ute i skogen så hade någon anlagt ett dansgolv, en pool, en stor bar och ett elverk. Gratis rom som serverades ur nånting som såg ut som en gifttunna från en kemisk fabrik och flera hundra gäster från hela världen som dansade till klockan sex på morgonen.

Vaknade dagen efter och tog oss ut på stan i Bangalore, käkade lunch och hade det bra fram till klockan tio på kvällen då vårt tåg skulle ta oss hemåt igen. Det var förstås några timmar försenat (bara i Indien)... Vi satte oss helt enkelt på perrongen, vi kunde inte lämna den eftersom tåget praktiskt taget skulle kunna komma in när som helst, och försökte underhålla oss själva bäst vi kunde. Själv somnade jag på det mjuka betongunderlaget och fick sex timmars skönhetssömn innan tåget sakta rullade in på stationen... Väldigt smutsiga, väldigt trötta kom vi i alla fall hem tolv timmar senare.

Cricket-VM

2007-03-28T09:54:00.000+01:00

I matsalen på kontoret är det 35 grader varmt och en gammal tv-apparat visar cricket-vm på högsta volym. Hela Indien tittar på cricket, vilket också är den enda sporten som folk tittar på, spelar och över huvudtaget bryr sig om här. Indien åkte ut i gruppspelet, deras lagkapten fick sitt hus nedrivet av arga fans. Likaså gjorde Pakistan, dom fick sin tränare mördad.

Spelet är ofantligt komplicerat, påminner lite om baseboll med massvis av extra regler och undantag. Och så använder dom det platta racketet istället för det runda, mer manliga. Jag har fått oräkneliga lektioner av mina indiska, engelska och australienska vänner här, men begriper ändå inte ett dyft.

Jag blir mest sugen på att spela ölbrännboll, faktiskt.

bangalore nästa

2007-03-23T14:16:00.000Z

Nu har jag packat min väska, tåget till Bangalore går om en timme. Det skall tydligen vara nån galen jättefest där som dom snälla människorna har bjudit in mig till. Ska bli spännande och roligt, det lär vara en häftig stad. Så vänner, hoppas ni får en bra helg ni också. Hörs nästa vecka.

god morgon världen

2007-03-22T03:03:00.000Z

Jag vaknade nyss, klockan är halv nio och jag har sovit jättegott. Hemligheten är den gigantiska vattenkylning som jag och Bart installerade i vårt sovrumsfönster igårkväll, en stor metallklump från forntiden som faktiskt fungerar toppen och jag har kunnat sova djupt för första gången på länge i den här hettan. Jag vaknade inte upp lika uttorkad och känner mig utsövd den här morgonen.

Klockan är halv nio och jag hade kunnat tänka mig att stanna i sängen en stund till, det händer vanligtvis inte. Men missförstå mig inte här nu, det beror inte på att jag har blivit vuxen och ansvarstagande och börjat fånga dagen på något sätt. Det är, eller var fram tills idag, helt enkelt för varmt och jag är så uttorkad att jag vill ta en dusch och dricka vatten så fort som möjligt.

Nu ska jag käka frukost, sen ta mig till jobbet för en ny spännande dag...

när jag dricker kaffe

2007-03-21T15:35:00.000Z

på mitt jobb, så brukar jag gå upp på taket på sjuvåningshuset jag arbetar i och titta ut över staden jag bor i. Om jag blickar norrut, så ser jag flygplatsen bara ett par hundra meter bort. Den ligger alltså mitt i stan, vilket skulle kunna ses som lite annorlunda. Men nu får vi inte heller glömma att vi faktiskt befinner oss i Indien, och för fem-tio år sedan så låg den i utkanten av Hyderabad som senare växte tämligen jättefort.

Jag kan dricka mitt kaffe, eller ännu hellre chaite, och titta på stora flygmaskiner som landar och lyfter alldeles framför näsan på mej. Flygplansspottning är en högst underskattad hobby. Bäst är vid fem-sex-tiden på kvällen, strax innan solen gått ner och man kan vistas utomhus utan att torka ut och bli bländad.

Om man istället tittar söderut så ser man den stora illaluktande sjön Hussein Sagar och de långa långa blåa snigeltågen som åker runt den. Från det här avståndet ser dom ut att gå ännu långsammare, löjligt sakta.

Och i alla väderstreck kryper de gula små myrorna till rickshaws omkring i stora flockar och det är massor av människor åt alla håll. Den här staden är numera Indiens sjätte största, och de senaste uppskattningarna pekar på att här bor ungefär 7 100 000 människor. Här bör då tilläggas att till ytan är nog den här stan knappt större än Göteborg.

Jag har ju inte heller berättat vad jag gör när jag har druckit upp mitt chaite och gått ner en våning till kontorslandskapet jag sitter. Och nej, jag har inget eget kontor. Inte heller något eget skrivbord. Jag har en dator på ett jättelångt bord som jag delar med sisådär 20 andra personer. Och varje morgon så slåss vi om skrivbordsstolarna som har en tendens att rulla iväg. Men jag har ett trick, jag har börjat komma in tidigare på kontoret för att vara säker på att få slippa stå upp idag. Det går ändå inte att sova i hettan så jag vaknar i ottan i alla fall, och så är det här kaoset till trafik lite lindrigare vid niotiden än vid elvatiden. Det där är för övrigt också ett intressant fenomen, hur kontoret är nästan helt tomt före tio på morgonen. I Indien gillar man sin sovmorgon.

Jag får inte berätta särskilt mycket om mina arbetsuppgifter, men det handlar om utveckling, kundanpassning, support och dylikt av en stor applikation, ett affärssystem för tillverkningsindustrin. PDM/PLM om någon känner till facktermerna. Den teoretiska biten är ganska intressant och handlar mycket om produktlivscykler, processoptimering och organisationsstrukturer. Den rent tekniska delen av kakan är dock inte lika underhållande, jag hade hoppats på något utmanande och klurigt. Det var det också den första veckan när jag inte hade en aning om hur göra, nu har jag utfört i stort sedan samma arbete sedan dess. Och dessutom håller jag ett europeiskt arbetstempo vilket innebär att jag i snitt har fyra-fem timmars arbete att utföra per dag. Sen får jag snällt lalla runt på kontoret resten av dagen. Hade jag varit Indier hade jag inte sett det som ett problem, mina kollegor förstår inte varför jag klagar när jag pratar med dom.

hej motorcykel

2007-03-12T17:25:00.000Z

Ja, här är min hoj. En Royal Enfield Bullet av 1991 års modell. Den går som en skållad bäver, och låter ännu mer. Jag har inte kommit på nåt bra namn till den, bara. Förslag?

hej delhi

2007-03-12T17:21:00.000Z

Jag flög upp till Delhi, världens mest förorenade stad, förra veckan. Snart blir det alltför varmt för att resa i det här landet, och det finns vissa ställen som jag fortfarande inte hunnit besöka. Men Delhi var häftigt, grönt, fruktansvärt hektiskt och fullt med bondfångeri.

Det tog på krafterna, att befinna sej i den där staden. Hela tiden på vakt efter ficktjuvar, rikshawförare som försöker köra över mina hälsenor, diverse bedragare och tiggare. Stanna upp och se förvirrad ut i ett par sekunder och du har en hel liga med folk runt dej som försöker utnyttja situationen.

Jag spenderade flera dagar i Delhi, som verkar vara den mest välplanerade och mest fungerande staden jag har sett i det här landet. Min vän Mona visade mig lotustemplet, indiens största moské (som var helt fantastisk) och massor av Delhis häftigare sidor. Därefter reste jag vidare till Agra, jag menar jag borde ju faktiskt ha sett Taj Mahal innan jag åker härifrån.

Och Taj Mahal var ett helt fenomenalt byggnadsverk. Det tog visst 20 000 arbetare 22 år att färdigställa det. Som tack fick dom armarna avhuggna, bossen ville förstås inte att dom skulle kunna bygga ett till likadant.

Hemresan däremot var inte lika trivial. Efter att ha misslyckats med att köpa en flygbiljett, så tog jag ett tåg hem. Tjugofyra timmar i 30-gradig hetta, på min 170-centimetersbädd och skrikande barn i alla vädersträck. Jag kom hem för ett par timmar sen och min kropp värker nåt oerhört...

värme, färg och pannkakor

2007-02-27T16:50:00.000Z

Samtidigt som ni kastar snöboll och halkar omkull på gatorna och kör av vägen så börjar den här stan bli lite läskigt varm, numera svettas jag även nattetid. Och folk härifrån är uppriktigt rädda för klimatförändringarna, för ett par år sedan var det tydligen betydligt kallare vid den här tiden av året.

Men hellre trettioåtta grader plus än tio grader minus. Åtminstone väntar jag med min klagan ett par månader, än så länge så kan jag fortfarande sova på nätterna. Min vän Tariq berättade om sin gå-och-lägga-sej-rutin från förra sommaren för att kunna få några timmars sömn nattetid:

1. Ta en dusch, om inte vattnet i tanken har dunstat. Räkna inte med kallvatten, men det kyler ner din kropp några grader i alla fall.
2. Skynda dej till sängen.
3. Somna, jättefort.
4. Om du inte somnat innan din kropp torkat och blivit varm igen, nu snackar vi minuter, upprepa från steg ett igen.

Jag väntar med spänning på denna tid.

Närmast tänkte jag ta mig norrut till Delhi i helgen för att resa runt däromkring och se fina palats och kameler. Där lär väl vara lite kyligare än här också. Dessutom är timingen helt genial, det är den festliga festivalen Holi i helgen. Då firar man in våren (jag vet inte om jag håller med att det är någon större anledning att fira här) genom att kasta, applicera, måla och spruta färg på varandra. Folk kastar färg på rickshawförare, poliser, tiggare, barn, tanter och vanliga mustaschprydda män på gatorna. Dessutom är det förstås extra festligt om det är en vit människa där att kladda ner också. Den här helgen blundar dessutom myndigheterna för brukandet av marijuana, vilket lär skapa ett scenario av en väldig massa påverkade indier med alla regnbågens färger över hela kroppen...

Och så har jag köpt en motorcykel och nu ska jag laga pannkakor. Ta hand om er.

Goa gubbar i Goa

2007-02-12T16:52:00.000Z

Den tolvte februari, på en buss till Hyderabad

2007-02-12T10:26:00.000Z

Hejdå Björn, hejdå Karin, hejdå Goa.

Jag har aldriga varit bra på avsked, särskilt inte till människor. Att ta farväl till stränderna i Goa var lite lättare, när jag surfade på de där sista vågorna hade jag samma känslor i magen som när man tar det där sista åket på skidresan. Man vet att det är slut här, friheten är över och verkligheten kommer som ett tungt svart moln från ingenstans för att göra min atmosfär lagom gråmulen. Men det är naturligtvis aldrig så illa när man väl är tillbaka, när jag möter vardagen igen så tycker jag ju om den. Jag trivs ju med livet här, jag skulle inte tillåta mig själv att leva såhär annars.

Så hejdå Goa, vi ses kanske igen. Men inte på bra länge nu. Och jag kommer säkerligen romantisera över din värme, din natur och din kravlöshet på samma sätt som jag kan romantisera över puderåkning i solsken, afterskiöl och vurpande vänner men utelämna förfrusna fingrar, ömmande fötter och liftköer till förbannelse. Jag har alltid svårt att minnas de negativa sidorna av saker och ting, men ser det som en god egenskap hos mig.

Att säga farväl till Karin och Björn var svårare. Där finns ingenting att romantisera över, bara ren saknad. Så det var nog ändå bra att vårt avsked blev en kort kram medans två indier bokstavligt talat försökte dra mig in i varsin buss.

Och det här med verklighet är väldigt relativt. Den verklighet jag är i tillbaka i imorrnbitti, är mycket mer overklig än den jag skulle ha levt i Sverige. Det senare gör det betydligt svårare att komma tillbaka dit. Inget jobb, ingen lägenhet och med låtsaspengar som inte är värda ett dyft. Det är så mycket enklare att stanna kvar här. Men jag tror å andra sidan inte att jag är känd för att välja den enkla vägen. Och än viktigare, jag har som sakt känslor som påverkar mig och som jag försöker lyssna så mycket som möjligt på. En stark sådan kallas för saknad.

17:10, den åttonde februari

2007-02-12T10:17:00.000Z

odörer

2007-01-26T11:32:00.000Z

De vanligaste dofterna i den här stan är

Tillbaks till Bombay!

2007-01-19T16:42:00.000Z

Efter åtta långa dagar i Hyderabad, så tog vi oss vidare ut på nya äventyr. Den här gången till Bombay och Matheran. Dessutom är det så bra att det är väldigt många religiösa helgdagar i det här landet, vilket skapade en långhelg i det här fallet. Så fredag kväll så tog jag och fjorton andra natttåget västerut, för att få uppleva storstaden och dess totala kontrast. Tågresan gick finfint, förutom den lilla incident då Imran vaknade mitt i natten av att någon stal hans filt genom att dra den ut genom fönstret...

Vi vaknade upp i en jättestor stad, den stad som gav mig mina första intryck av Indien. Och det är underligt hur annorlunda jag uppfattade staden nu jämfört med då, för tre månader sen. Då var den bra mycket smutsigare, stressigare, förvirrande och mer misär. Nu, efter en viss anpassning till Indien och med helt nya referensramar så är det en modern stad (relativt Indien) med massvis av vacker arkitektur och bra infrastruktur. Det är en avslappnad atmosfär och luften känns mycket renare än i Hyderbad. Kontrasterna av Indien syns dock fortfarande tydligt, där är extremt fattigt och extremt rikt.

Hotell Volga i Colaba fick bli vårt tillhåll över natten, i deras nerprutade sjaskiga dubbelrum. Men vi hade tak över huvudet och avsaknad av kackerlackor så vi var glada.

Efter en dusch, lunch, sightseeing, shopping och allmänt strövande i storstaden åkte vi hem till Imrans föräldrar som bor i den här stan för en stor grillfest. Massa god mat och dryck senare så begav vi oss till nån klubb av det finare slaget och hade en toppennatt.

Vi vaknade morgonen efter för nya äventyr. Nu var det upp till bergen som gällde. Imrans familj har en gård i en liten bergsby som heter Matheran. Så vi tog ett tåg norrut och därefter en taxiresa upp för branta trånga bergspassager med stup istället för vägren, men det tyckte såklart inte chauffören att det spelade någon roll.

Väl uppe så blev vi varmt välkomnade av apor, hästar och en stor djungel. Vi vandrade till vår temporära bostad, en stor gammal stuga i trä. Eftersom vi hade mat med oss var vi tvugna att låsa stugan ordentligt när vi lämnade den eftersom alla aporna (hysteriskt många) skulle ta sej in och äta upp käket annars... Därefter hyrde jag och några andra hästar, och tog en ridtur uppe i bergen och besökte helt fantastiska utsiktsplatser. Det var verkligen jätteroligt och jätteläskigt att rida på dessa pensionerade travhästar.

Och det var verkligen djungel. När vi kom tillbaka för kvällen så träffade jag och Bilal en ny vän. En skorpion av modell större tyckte att vi verkade vara trevliga typer och ville gärna komma och hälsa. Vi tyckte inte att det var lika angenämt. Men en inföding berättade lugnt för oss att vi antagligen hade dött om vi hade blivit stuckna av den samtidigt som han band ett snöre runt den och lyfte upp den.

Och en av Imrans släktingar som bor här berättade att han flera gånger sett en panter komma ut från skogen för att vandra ner och dricka vatten ur brunnen på gården...

Vi åt en god middag på kvällen, och hade det bra mysigt runt en lägereld. Den hade flera syften, förutom just mysigheten och värmen så höll den dessutom samt aggresiva jätteapor och pantrar borta. Skönt.

Efter en lång natt runt den där brasan så vaknade vi upp i den här stugan, det känns verkligen som en jättestor familj där alla tar hand om varandra. Och jag, Hugo, Imran, Bilal och Lisa tyckte om gårdagens ridning så mycket så vi bestämde oss för att ta en ny tur till en ny utsiktsplats och en marknad innan vi red hemåt och begav oss tillbaka till storstaden igen.

I Bombay var det lite mer shopping och mat som gällde innan snigeltåget tog oss tillbaka till verkligheten igen.

hejdå

2007-01-12T13:48:00.000Z

Ha en finfin helg, vänner. Nu tar jag ett tåg till Bombay och lever det intensiva livet!

Var rädda om varandra.

farväl tvåtusensex

2007-01-06T16:25:00.000Z

Den 23:e december tog jag ett tåg från Hyderabad till Trivandrum, Kerala. 32 (trettiotvå) timmar senare, på julaftons kväll kunde vi kliva av. Som den indier jag numera är så ratade jag dyra rickshaws och tog istället lokalbussen ner till Kovalam beach. Det var en vacker strand, billiga hotell (16 kronor per natt) men aningen exploaterat. Inte så mycket som Goa, men med alla barer och desperata försäljare så fanns det en känsla av hetsk charterturism. Hursomhelst så var det väldigt väldigt långt ifrån min överbefolkade och äckligt förorenade hemstad, och det var gott nog.

På annandagen var det dags att ta sig vidare, norrut. Ett långsamt indiskt tåg kunde ta mej upp till Varkala. Och när jag klev av bussen som tog mig ner till stranden insåg jag vad det var som Kovalam inte hade. En helt fantastisk atmosfär runt omkring mig som får mig att känna ett lugn och en harmoni. I Varkala finns ingen hets, ingen stress, inga måsten. Stranden är förskonad från försäljare och fulla engelsmän. Och naturen är oslagbar. Det är väldigt många turister här, men chartermentaliteten lyser med sin frånvaro.

Mysigt är nog ordet som beskriver miljön och atmosfären här mest precist. Serveringar utan tak med vackra ljusslingor och hängmattor. Små gångbanor omgivna av gröna växter där utländska turister trängs med trumförsäljare, hundvalpar och chai-försäljare på cykel. Och alla rör sig i ett tempo som skulle få en chef på ett godtyckligt svenskt företag att vilja ta livet av sig.

Dagen efter vaknar jag upp tidigare än väntat och vandrar den branta stigen ner till stranden för att ta ett dopp i det oväntat klara och rena havet. Småpratar med två livräddare som säger att det är en bra dag för delfinskådning, de fina djuren har vågat sig nära stranden och jag kan se någonting som hoppar långt ute i vattnet.

Dagen spenderas mestadels på stranden, jag bränner mina axlar i solen och simmar länge omkring bland de starka vågorna i det salta vattnet.

Hade tänkt att åka upp till Kollam under eftermiddagen för att hitta ett rum och se stan för att sen ta en tur på Keralas backwaters dagen efter. Men Varkala är svårt att lämna, och inte förrän kvällen tar jag mej till järnvägsstationen. Så det är sen kväll när vi anländer till Kollam, en liten liten stad en timme norrut. Och eftersom vi alla är suckers för samma bibel, så får Lonely Planet bestämma budgethotellet för natten. Vi tar en rickshaw dit och betalar tio rupier.

Väl där så blockeras vår väg av elefanter, dansare och en väldig massa folk. Det är visst nån religiös festival i stan, väldigt festligt.

28/12
Tänkte gå upp tidigt för att hinna med en båt klockan nio, men det projektet misslyckast totalt. Istället så blir det en kanalbåt med ett ungt par från Vänersborg. Indien verkar ha skrämt upp dom ordentligt, det var längesen jag träffade någon så tyst, timid och försiktig i det här landet. Men kanalturen är fantastisk, vi passerar över kanaler, laguner, floder och sjöar. Jag tar en simtur och fiskar efter blåmusslor.

Vi kommer tillbaka till Kollam framåt kvällen och tar 8-tåget till Ernakulam. Det är en sträcka på 159 km som tar oss fyra timmar med detta indiska snabbtåg. Och det allra bästa är att det bara fanns 2:a-klassbiljetter kvar. Att resa med andraklass i det här landet innebär oftast att man får se det överbefolkade Indien. I det här fallet innebär det att under 4 timmar resa ståendes i en vagn som är så full med folk att du inte kan röra dig. Det kan trötta ut de flesta, särskilt då det kliver på mer människor på varje stopp och jag trycks mer och mer mot mitten av vagnen. Det i sin tur medför att det är ett stort projekt att ta sig ur tåget och vagnen på rätt stoppp. Nu råkar jag dock vara en fot längre och hyfsat mycket kraftigare än genomsnittsindiern, så det var mest att gå framåt så flyttade sig folk på sig ändå. Det är som att här är för många människor för att någon skall orka säga, eller lyssna till, "ursäkta".

Kerala är till ytan lika stort som Småland. Där bor 35 miljoner människor.

Efter att ha pressat mig ut i Ernakulam är det återigen bibeln som beslutar om hotellet. Jag vet, det är stereotypt och klyschigt men klockan är halv ett på natten och jag känner mig inte helt pigg och fräsch efter denna tågresa fylld av upplevelser.

Den sista dagen i Kerala spenderas i Fort Cochin, en kort färjetur bort från Ernakulam. Återigen var jag i ett av de där ställena där tiden tycks stå stilla. Jag spenderade några timmar bara omkringstrosande, glassätande och kaffesörplande. Köpte fiskarbyxor och tittade på konst. Sen var det dags att ta sig vidare, med tåg upp till Goa för att möta upp med glada nyårsfirare från Hyderabad. Trettio personer därifrån har planer att ta sig till Goa för att fira det nya året och drygt tjugo av de har för avsikt att göra det på stränderna i Anjuna, norra Goa. Det lär inte bli helt trivialt att hitta någonstans att sova, dock. Vi kommer nog inte vara helt ensamma på de där stränderna. Min kollega på jobbet letade efter rum i en veckas tid innan han hittade ett svidyrt hotellrum inne i en stad, långt bort från kusten. Men jag har is i magen, och det är väl inte helt illa att sova på stranden heller, det är ju bara tre nätter.

30/12
Vaknar i ottan, så som man gör på dessa indiska nattåg. "Chai! Chai! Chai!", "Coffee Coffee Coffee!" och diverse barnskrik är alla ljuva stämmor strax efter soluppgången. Addera därtill harklingar, spottande och allmänt snorande. Godmorgon världen.

Tåget är förstås en dryg timme försenat och anländer till Madgaon vid 12-tiden. Därefter tar jag en buss till bussterminalen och därifrån en buss till Panjim för att därifrån ta en buss till Mapusa och där byta buss till Anjuna.

Klockan tre slänger jag mig av bussen i Anjuna, vi är en bra bit från stranden och det är fortfarande tidig eftermiddag men man kan ändå höra dunkande teknomusik. Frågar efter vägen till stranden och jag vandrar in i nån liten gränd för att börja leta efter nånstans att bo. Antar att alla större hostel och stugor är fulla, så jag går från dörr till dörr bland de kringliggande villorna. Många som bor här har ett rum eller två som de hyr ut. Och jag vandrar omkring i sisådär femton minuter innan jag träffar på en söt indisk tant som har ett rum att hyra ut.

Mitt inne bland en stor indisk familj, billigt som attans och en stor lummig trädgård med två glada hundar. Kunde inte bli bättre.

Hittar resten av mina vänner sittandes på en restaurang vid halv-sju-tiden. De har precis anlänt och jag har druckit ett par öl med Avinash, Samantha och ett gäng av deras engelska vänner på stranden tidiager.

Festen fortsätter på diverse barer nere på stranden till sent.

31/12
Och den här nyårsaftonen var inte på riktigt. Jag är i en låtsasvärld, låtsas att jag jobbar och tjänar låtsaspengar.

För dagen så befinner jag mig på en strand, solar och badar. Försöker surfa på stora vågor och dricker pilsner. Livet är bra skönt och det kan inte vara nyårsafton idag. Jag fryser inte, här finns inga måsten och ingen har glömt bort att gå till Systembolaget dagen innan.

En annan rolig sak här är att knarklangarna är lika påstridiga som smyckesförsäljarna och kokosnötstanterna. "Which country, sir?", "Want something to smoke, sir?", "Small business, give you good price!", "E? LSD?", "Come on, friend!". Proceduren upprepas varje gång jag går från stranden till mitt rum.

Vi äter nyårslunch och dricker nyårsöl. Tar ett nyårsbad och nyårssolar.

Ligger kvar på stranden till kvällen. Under hela tiden passar hela världen på att göra mig nyårsfin i håret, jag får beedies och flätor och diverse konstellationer med ursprung i Indien, Nigeria, Hongkong och Kanada. Fin fin, blir jag.

Efter en viss förvirring, många telefonsamtal och ett par drinkar bestämmer vi oss för att spendera nyårsnatten i Baga. En annan strand, strax söder om denna. Vi lyckas ta oss dit, och där är bisarrt mycket folk. Vi hittar tillslut en restaurang där vi får plats och får smaskig mat. Halv tolv knallar vi ner till stranden och där är galet mycket människor. En och en halv kilometer strand, och folk överallt. Vi dricker drinkar och firar in det nya året med eldar, teknomusik, fyrverkerier och kramar.

Dansar barfota på stranden innan vi beger oss vidare till en klubb en bit bort. Väldigt många och väldigt roliga människor har funnit sin väg in här och vi har en helschysst start på tvåtusensju. De stänger vid femtiden på morgonen och vi hittar en taxi tillbaka till vår strand.

tack så mycket, snälla doktorn

2006-12-18T17:43:00.000Z

Nix pix, det var i alla fall inte malaria. Och i övrigt schyssta värden såsom sisådär 7900 vita och 4 980 000 röda blodkroppar per kubikmillimeter blod.

Jag mår mycket bättre, febern har gått ner och jag är tillbaks på jobbet. Allt gott.

god morgon, hyderabad

2006-12-18T16:54:00.000Z

kvart över sex på morgonen
den femtonde december tjugohundrasex

hej virusinfektion!

2006-12-14T17:38:00.000Z

För andra gången i mitt liv och för andra gången i Indien tog jag blodprov utan att svimma. Eller jag tog väl det inte, jag satt mest och tittade bort när nån festlig läkare som anammat klädstilen "klassisk trollkarl" stack mej i armen. Om de där nålarna dessutom var sterila är jag riktigt imponerad av indisk sjukvård. För att träffa läkare och göra diverse tester så väntade jag totalt knappt tio minuter.

Det var en snäll läkare som tog hand om mej, pratade bra engelska och var riktigt trevlig och förstående. Han gjorde diverse tester och jag har i alla fall inga fysiologiska fel på min kropp, utan det är någon typ av virusinfektion som lurar.

Så om tolv timmar ska jag få provsvaren, förhoppningsvis är det inte Malaria. Till dess får jag knapra på mina nyutskrivna proteinpiller.

Och idag fyller Stefan år. Grattis. Dessutom så börjar det bli så tomt på bilder här (jag borde skriva mindre och måla mera) så här är en bild på födelsedagsbarnet från den tiden då han fortfarande var ung och vacker.

Ett kulturellt manifest

2006-12-14T16:28:00.000Z

Okej, så här ligger det till va. När jag kommer tillbaka till Sverige så vill jag fortfarande kunna gå på konstiga alternativa klubbar och titta på finfina spelningar med arty hipsterband som ingen har hört talas om förut. Jag vill kunna se fria teatergrupper göra föreställningar som betyder någonting och ger någonting, jag vill kunna besöka festivaler (som inte betalas av Rix FM) och jag vill kunna gå till en bokhandel och hitta alternativ till böcker av litteratur än kriminalromaner. Jag vill inte ha fler schlagerhits och Carola-skivor, jag vet att det finns mer medvetna kulturalternativ. Låt de finnas kvar, snälla!

De är inte alltid ekonomiskt bärande, en del av dem får ekonomiskt stöd från staten. Låt det vara så, hygglo! Jag vill inte leva i en värld där allting måste vara ekonomiskt hållbart och extremkapitalismen, eller nyliberalismen om du hellre vill kalla den så, låter sig avspeglas på kulturen och andra ting som betyder någonting för oss och faktiskt påverkar oss rent emotionellt.

Låt inte marknadsekonomin styra vilka kulturella alternativ, eller brist på sådana, som skall finnas. Så snälla nya regering, låt Emmabodafestivalen finnas kvar, låt de unga poeterna komma till tals och låt Pustervik fortsätta med att boka all de där bra banden.

Om du inte heller gärna ser din framtid bland Liza Marklund-deckare och Bodies Without Organ-plattor, så finns det motstånd till de här trenderna. Marcus Birro var en av initiativtagarna till det så kallade Kulturmanifestet, och vill du skriva under på det så finns en tillhörande namninsamling.

Det perfekta samhället?

2006-12-14T08:10:00.000Z

Fotoutställning av Henrik Petersson

Lördag 9/12

2006-12-12T17:22:00.000Z

Vaknar tidigt, halv åtta och hela tåget är redan vaket. Dricker en kopp kaffe och förundras över miljöerna och de miljontals indierna utanför fönstret två timmar innan vi rullar in till Chennai. Luften är varmare här, solen bränner mer och det är mycket fuktigare.

Vi stiger av tåget och beger oss ut i verkligheten utanför terminalen och det är verkligen en annan atmosfär här. Folk ser annorlunda ut och agerar annorlunda och prutandet går till sin extrempunkt då man gör en dålig affär om man inte prutar ner priset med fyra femtedelar.

Det är hett här, men inte lika överbefolkat som i Hyderabad. Inte samma trafikkaos och inte lika svåra luftföroreningar. Vi tar en buss från centralen till bussterminalen en mil västerut och bussarna stannar faktiskt i den här stan, vi behöver inte springa efter och hoppa på i farten. Och de är inte alls lika överfulla som de jag är van vid, det är en baggis att åka kollektivt i den här stan.

Vi anländer till bussterminalen, som för övrigt är världens största och påminner mer om en flygplats, och finner en buss till Mamallapuram. Om någon skulle ha vägarna förbi den här bussterminalen så kan chaiståndet varmt rekommenderas. Inte bara för att teet är väldigt gott, killen är en konstnär när det gäller tillagning och servering.

Två timmars svettig bussresa senare kliver vi av i vårt resmål och tack vare Bart som har varit här tidigare och vår förmåga att pruta (hey, vi är ju nästan locals numera) får vi jätteschyssta rum till jätteschyssta priser på ett heltrevligt hotell.

Vi tar en promenad genom stan innan vi beger oss till stranden där vi låter Bengalisk viken svalka våra kroppar. Vattnet är jättesalt, jättevarmt, jätteströmt och med jättestora vågor. Och det var skönt att komma iväg från inlandet igen, skönt att få se kusten och havet.

Bussresa söderut

Tariq beställer öl

Sam, Ego, jag och Bart på stranden

Pojken och stora havet

Fredag 8/12

2006-12-12T16:58:00.000Z

Efter en kopp svart kaffe ger jag Magda en sista kram och beger mig med helgens packning till kontoret, där jag anländer lite väl sent. Men min chef är lika glad att se mig för det. Det här landet, och det här företaget måste vara det enda i världen där du kan komma undan med att masa dig upp till kontoret vid 11-tiden varje dag och din chef blir lika glad att se dej och ni tar en lång lunch tillsammans…

Jag spenderade dagen med att studera processer innan jag begav mej till Secunderabad järnvägsstation vid sextiden, sen som vanligt. Som tur är befinner jag mej i ett land med samma tidsuppfattning som jag. Alla antar att vårt 18.30-tåg inte går förrän vid sjutiden. Tillslut är vi ombord och vi rullar ut från stationen. Tillsammans med en indisk familj där fadern snarkar väldigt duktigt, spenderar vi natten i den här tågkupén på väg österut till Chennai.

Det här är ett tåg av magi, dofter, färger och intryck. Den enda sanna orientexpressen. Här trängs poliser och transvestiter, män med ett utseende som perfekt matchar min bild av en ormtjusare och äldre kvinnor i vackra sarees. Vi passerar över sjöar och vattendrag på broar som agerar mirakel genom att inte ge vika för vårt tåg.

Vackra platta gröna landskap med ett par ensamma stugor slumpvis utplacerade i förgrunden och ett berg med ett gammalt tempel på toppen, längst bort vid horisonten. Det är nu en tidig lördagsmorgon och Indien ligger stilla.

Vi passerar de där byarna som fram till nu bara funnits i min fantasi, med mystiska leende kvinnor som hämtar vatten i brunnen och lyckliga 10-åringar som går sida vid sida med korna på grusvägarna mellan gröna åkrar och fält. Och nya dofter kommer och går, dofter av gräs, sommar, gödsel och brasor.

Ego på ett indiskt tåg.

En by i Tamil Nadu.

Torsdag 7/12

2006-12-12T16:04:00.000Z

Vår fina lägenhetskamrat Magda har gjort sin tid i det här landet är och på väg att lämna oss för att återgå till studier och vinterkyla i Krakow, Polen. Så tanken för torsdagskvällen var att ha en stor avskedsfest på en pub inne i stan, men på vägen dit får vi ett telefonsamtal. Nån kille med lite för mycket pengar tycker att det är en briljant idé att bjuda in 50 personer han inte känner på hans födelsedagsfest på Taj Krishna, stans lyxhotell, med fri bar, fri mat och fri galenskap. Vi var inte sena med att tacka ja och ge rickshawföraren nya direktiv.

Det kom att bli (inte helt oväntat) en galen natt med alltför många alltför fulla människor på ett alltför fint hotell. Men det var en bra natt och varvat med tokdans och brinnande bardiskar var det fyrverkerier och tårtor av modell större.

Ett fint hotell, sen torsdagsnatt, Indien

Hejdå Magda.

Rapport från värmen

2006-12-03T09:58:00.000Z

Den senaste veckan har ägnats åt farvälfester, sena timmar på kontoret, solsken och massa annat. Vår brasilianske vän Ronaldo lämnade oss så vi drack väldigt exotiska drinkar och hade det bra här. Sen var det världsaidsdagen i fredags, och vi gick på en stor stödgala. Aidsspridningen ökar stort i Indien och det är ett väldigt stort problem. Speciellt då sex fortfarande är väldigt tabulagt här, vilket kan tyckas vara ganska paradoxalt då det bor en miljard människor här.

Häromdan insåg jag att det var den första december och jag brände mina axlar i solen. Det är schysst. Jag är lycklig över att kunna slippa undan adventsljusstakar och pynt och krimskrams och tomtar i skyltfönster och snöslask och mörker.

Och till helgen beger vi oss till Mamallapuram och Pondicherry på östkusten. Där finns det krokodiler och ser ut ungefär såhär.

Jag har inte postat några bilder på vår lägenhet än. Så jag tänkte göra det nu.

Här bor jag.

Här är vår trevliga toalett. Men vi har en av mer västerländsk typ också.

Och jag har fortfarande inte förstått grejen med mustascher i det här landet, men jag fick hjälp att bättra på min för att smälta in lite bättre.

Minnen från den tid som flytt (2002)

2006-11-22T19:04:00.000Z

-Auhasooss fasklas! Bias och Pjär ropar något ohörbart till mig och Kentsson. Vi tolkar det som att de vill ta den högra pisten ner, det låter som en schysst idé. De försvinner över toppen för att kliva av ankarliften som har tagit oss upp för det här norska fjället, och vi kommer strax därefter.

Vi hade stått på skolgården utanför vår gymnasieskola med fötter blöta av snöslasket och med en kaffekopp i handen en grå vinterdag någon månad tidigare och drömt om frihet under våra vingar. Att träffa någon annan, se något annat, springa härifrån och lämna den här staden bakom sig var någonting som jag älskade att drömma om. Vad som helst som tog död på den här iskalla småstadsvinden som gång på gång piskade mig i ansiktet. Vi sökte hela tiden en anledning och ett sätt att kunna lämna landet livlös. Jag var sjutton år och min nyfikenhet och önskan att kunna få krama om hela världen var obotlig.

Antagligen var det under en av de där långa lektionerna i multimedia vi hade, då vi hade tid för att skapa något kreativt, ta många långa raster och ha en ljuv tid tillsammans. Det var ett enkelt liv att leva, fastän jag inte tyckte det då.

Och även om vi inte skulle ha kommit iväg, om vi hade stått kvar på samma plats och sett alla tågen passera, så mådde vi ändå mycket bättre när vi kunde drömma. Vi kunde planera hur det skulle bli och prata om hur bra vi skulle må.

Men nu står vi där på toppen av det snötäckta fjället med en utsikt som inte är av denna värld. Solen försöker göra våren påtaglig och strålar in i våra ögon. Det är den sista veckan i mars och vintern kämpar in i det sista för att överleva. Och det är en vacker strid, vi står mitt i den och är lyckliga.

Och jag har knappt hunnit knäppa bindningarna innan Kentsson och Sofie har kastat sig ner för den manchesterrandiga pisten. Jag och de andra följer efter och känner den där friheten som man allt för sällan upplever. En blandning av ren klar luft, adrenalin och endorfin. Snön yr av kraftiga skär och hårda stålkanter, vi flyger alla ner för det här berget med samma förväntningar och hopp om stimulans. Antagligen på samma sätt som narkomanen börjar dagen med en sil heroin. Vi är inte rädda för någonting just nu.

Vi bor i två stugor som vi hyrt av det eminenta företaget Forslunds Reseservice. De behagade ge oss finfina minimala hytter utan badrum och en takhöjd strax ovan för min hjässa, en mil från skidområdet. Vi är sex personer som trängs här framför köksbordet, det blir ganska mysigt och man kommer i alla fall nära in på varandra.

Efter att liften stängt och mörkret sakta gör oss medvetna om att det är tag kvar till juni, ger vi oss ut för att upptäcka området omkring oss. Vi finner en bar i hotellet på andra sidan vägen, som ger ett starkt intryck av alperna. Vi dricker Ringnes och Guinness och bartendern vet nog att vi inte har åldern inne, men orkar inte bry sig.

Vi vandrar vidare i den kalla norska fria vinternatten, jag och Pjär hittar ett hemligt rum i de gemensamma toaletterna som är placerade i ett hus en bit bort från våra stugor. Vi lyckas fippla upp låset med en trasig liftkortsjojo och vår sjuttonåriga nyfikenhet och illusioner. Rummet är bara en skrubb med diverse rengöringsprylar, men det spelar ingen roll alls.

Kentsson är först ur sängen dagen efter, och vi andra släpar oss upp strax därefter. Det går en buss in till skidområdet som vi ska försöka hinna med, med ganska goda chanser på att vara först i backen. Det är en ljuvlig dag, säkert nån påskhelg eller liknande men det struntar vi fullkomligt i just nu. Vad som är av betydelse är att solen skiner, det är nollgradigt ute och underlaget är suveränt.

Det är en bra dag för äventyr och vi har det förträffligt i backen och träffar ett gäng hyvens människor från Vänersborg i liftkön. Vi delade buss med dem på vägen upp, och de bjuder in oss på fest i deras stuga senare på kvällen. De bor något bättre än vi, alldeles vid backen. Vi tar en taxi dit senare på kvällen, och blir mötta i dörren av Karl i bar överkropp med två ölflaskor hängandes i bröstvårtorna. De råkar ha en bastu och bjussar på ett partytricks att minnas. Vi har en finfinkväll, dricker norsk öl på petflaska och jag och Erika dansar vilt i deras stora stuga, vi blir utskällda av nattvakten, lagar scones och bränner oss, känner eufori, har vilda diskussioner om musik och att vara sjutton år och lyssnar på reggae. Klockan blir sent och vår natt börjar gå över till morgon och jag pussas med Erika och vi har en bra tid. Sen säger vi farväl till våra vänner och tar en taxi hem till oss.

Vi vaknar morgonen därpå, mår förhållandevis bra och jag äter havregrynsgröt till frukost och det är varmare idag än tidigare. Det är plusgrader ute, solen värmer bra och snön börjar sakta töa bort. Bussen tar oss till backen och vi ger oss ut för ännu en fin dag i de norska pisterna. Det går utmärkt, även om underlaget blir något motsträvigare under eftermiddagen. Det kräver mer kraft och mer lutning för att förflytta oss.

En av pisterna har berikats med några vallar som fungerar alldeles ypperligt för att fånga lite luft under brädan. Jag och bias ger det lite fart för att kunna sväva ett tag, och det går finemang och jag ger det ett nytt försök med ännu mera fart på vallen. Med böjda knän och en koncentrerad blick balanserar jag med tyngden på tårna och sikte på snövallen en bit ner i backen som skall ta mej upp i luften. Och den lyfter mig och jag känner direkt hur jag tappar kontroll över brädan i luften och försöker få tillbaks balansen innan jag träffar marken igen, men misslyckas. Jag vrider min vänsterfot ganska rejält, i en vinkel den inte är menad för att vara i. Ett par kullerbyttor nerför senare finner jag mig själv liggandes i backen med en otrolig smärta i foten.

Jag får hjälp att ta mig nerför några meter, till avstigningen för en sittlift som kan ta mig nerför fjället. Väl i den svartnar det för mina ögon för några sekunder, smärtan i foten är fruktansvärd. En läkare på skoter plockar upp mig nedanför fjället och tar mig till en liten sjukstuga i backen. Han lägger på is och klämmer på mig. Han säger att det antagligen är en bristning eller skada i ett ledband och att inga ben verkar vara brutna, så jag slipper gips i alla fall. Han lindar min uppsvullna fot och jag inser att det inte blir någon mer åkning de här dagarna. Jag får hjälp att ta mig upp till ett närliggande café, där jag i alla fall kan sitta i solen och jämra.

Men jag har det inte helt illa i solskenet där jag sitter, även om det hade varit bra mycket schysstare i backen när jag ser de andra flyga ner för backarna. Men det är bra varmt i luften nu, och snötäcket börjar närma sig slask vid det här laget.

Vi tar bussen tillbaka till vår by under eftermiddagen och äter middag tillsammans på kvällen. Foten värker men jag mår bra. Senare på kvällen sitter vi utanför vår stuga och jag biter i en chokladkaka, med någon form av nöt i. Till saken hör här att jag har en tandprotes, då jag håller på att operera in artificiella tänder i min mun. Hursomhelst så är svenska tandproteser uppenbarligen inte gjorda för norska chokladkakor, och jag hör ett knak i min mun och känner något oidentifierbart på min tunga. Självklart har jag knäckt protesen, och får hädanefter se ut som Börje Salming. En nedtacklad haltande Börje Salming dessutom. Jag tröstar mig själv med norsk öl i hotellbaren.

Dagen därpå visar sig våren på riktigt. Värmen är i klass med en dag i juni och jag följer med de andra till backen för att i alla fall kunna njuta av solen. Den vill förstås även visa snön att det är dags att retirera för den nya årstiden, och efter lunch är backarna kletiga som mjukglass och väldigt tunga att ta sig ner för.

Jag och Pjär tar oss tillbaka till vår stuga efter lunch för att ta oss upp på hotellets takterrass och ligga och sola och spela boombox och ta det väldigt lugnt. Det svarta taket låter värmen av solen stråla igenom min bara överkropp, någonting som känns väldigt avlägset så här års. De andra sluter upp mot eftermiddagen och gör oss sällskap på taket. Vi äter glass och tittar ut över norska fjälltoppar, det är en sagolik utsikt härifrån. Vi finner det dock något absurt att ligga utan tröja i solen och betrakta vackra snöklädda berg. Våren är en fantastisk tid.

Men allting har en ände, så även det här. Vår buss lämnar Hemsedal dagen därpå, efter lite sen lunch och tid i solen. Vi är alla trötta och somnar in djupt medan någon tar oss på krokiga vägar genom norska skogar. Jag vaknar upp när vi passerar ett soligt Oslo och ler för mig själv när jag tittar ut genom fönstret. Våren har kommit för att rädda våra själar och jag vet att jag har en bra tid att se fram emot.

2006-11-22T19:01:00.000Z

"Twenty years from now you will be more disappointed by the things that you didn't do than by the ones you did do. So throw off the bowlines. Sail away from the safe harbor. Catch the trade winds in your sails. Explore. Dream. Discover."
Mark Twain

2006-11-20T13:00:00.000Z

"And if the perfect spring is waiting somewhere
Just take me there, and lie to me and say it’s gonna be all right"
Conor Oberst

2006-11-18T11:15:00.000Z

Jo, i söndags återupptog jag min karriär som filmstjärna i en film jag inte minns namnet på och här är lite bilder från inspelningen.

Ett helt gäng förväntansfulla skådisar

Mina två nya favoritpoliser, nån tjomme från Argentina och Mathias från Belgien.

Det var mycket väntan i solen. Här är Stephanie, Anka, Bart och Sam.

Och igår var det en spännande pokerturnering här hemma, vi var trettiofem personer och inte helt oväntat så gick det inte så bra för mej...

Ikväll så är det en stor fest ute på landet där nån har hyrt en bondgård att kalasa i. Det var några som åkte dit klockan nio i morse för att börja festa, jag tror jag väntar några timmar till.

2006-11-15T14:57:00.000Z

Nu sitter jag på terassen hemma i värmen och dricker rom och coke och lyssnar på håkan hellström. Det är faktiskt jätteschysst och jag mår bra här.

other means of transportation

2006-11-13T19:02:00.000Z

Jag arbetar för tillfället i Satyam City Centre, ett kontorskomplex ungefär fyra kilometer bort från min nuvarande bostad i Banjara Hills. Att ta sej dit är ett äventyr varje dag, det finns alltid nya sätt att transportera sej på.

Det mest konventionella sättet är att ta bussen. Det är också ett av de mer riskfyllda. Bussarna stannar inte här, man får bokstavligen hoppa på bussen. De saktar ner och man får tillsammans med tio andra indier springa efter den och försöka få grepp om någonting inuti i den överfulla bussen som alltid kör med dörrarna öppna. Har man tur så finns det lite utrymme kvar och man lyckas få tag i något och dra sig upp, annars får man snällt vänta på nästa. Det finns inga tidtabeller, och tid är inte så viktigt här så man kan få vänta allt mellan fem minuter till en halvtimma. När man skall gå av kan man bara hoppas att föraren behagar sakta in på ens hållplats så man kan hoppa av i farten ibland i mitten av en trefilig väg. Ibland tycker de att just det stoppet är inte så noga och kör snällt vidare till nästa. Det är dock ekonomiskt gångbart, en biljett till mitt kontor kostar fyra rupier. Det är ungefär 75 öre.

Ett annat alternativ är att ta rikshaw. Det är något bekvämare än bussen, man slippe stå och trängas med alldeles för många människor och kan faktiskt sitta ner. Men problemet är här förarna som inte hittar, inte pratar engelska och ibland tar omvägar för att tjäna mer. När jag häromdan skulle förklara var mitt kontor ligger, så sa jag mittemot Shopper Stop. Det slutade med att han tog mej till nån galleria i andra sidan av stan. Att ta sej till jobbet med rikshaw kostar ungefär 40 rupier. Men då kan man ibland få lite schysst indisk dunkadunka på en lagom öronbedövande volym och en chaffis som har en konversation med en på telugu (det lokala språket här) och man förstår inte ett dyft och försöker förklara det men det slutar med att man bara nickar snällt.

Då är det betydligt billigare att samåka i rikshaw. När man väntar på busshållplatsen kommer det ibland rikshawförare som har startat sina egna busslinjer och gapar destinationen dit de ska. Imorse delade jag rikshaw med fem andra glada Inder. Det är redan trångt när man är tre.

Det kommer också förbi diverse taxibilar och privatchaufförer som är påväg tillbaka från sin körning och passar på att tjäna lite extra kosing genom att plocka upp extra passagerare på busshållplatser. Häromdan åkte jag ensam i en jättestor jeep och betalade tio rupier.

Annars är mina arbetskamrater ofta villiga att ge mej lift hem på motorcykel. Idag åkte jag hem bak på Hugos muskelhoj och kom hem på rekordtid, med livet i behåll.

lägesrapport just nu

2006-11-11T21:14:00.000Z

Klockan är halv tre och vi dricker whisky och lyssnar på Ray Charles & Bear Quartet. Sam pratar om hur gärna han skulle vilja dricka öl inne i kylskåpet. Ammar lover att ringa sin hyresvärd och se hur möjligheterna ser ut för att få en större kyl där han får plats. Imran tjatar på Hanns för att få veta vad vagina heter på Koreiska och brottas med sin boss och kräver löneförhöjning. Hon svarar med några välplacerade sparkar.

Jag är påväg att krypa till kojs nu, jag ska gå upp i ottan och återuppta min karriär som filmstjärna imorrn.

Puss och kram.

Så snabbt det kan förändras...

2006-11-10T14:56:00.000Z

Jo, jag började mitt jobb idag. Eller rättare sagt, jag blev tilldelad en avdelning att jobba på. Jag skulle möta min chef vid 10, han dök upp halv två. Avdelningen heter CES, Consulting and Enterprise Solutions. Och de vill förflytta mej till USA för 6 månader... För att sen komma tillbaka till Hyderabad och arbeta ytterligare sex. Det låter toppenbra, de har ett utvecklingskontor i Santa Clara, Kalifornien. Där hade inte alls gjort ont att hamna.

Kruxet är dock att de vill att jag därefter skall stanna ytterligare ett år i Hyderabad i ett annat projekt. Och jag varken kan eller vill göra det. Jag vet ju inte ens om jag vill stanna ett helt år...

Jag pratade med Sunny, och han tyckte att jag skulle tacka ja och därefter säga upp mej efter ett år. Problemet är att de kanske kommer göra om mitt kontrakt från ett år med en månads uppsägningstid (som det är nu) till fast kontrakt för två år, där jag blir tvungen att köpa mej ut ur företaget för antagligen ganska många pengar. Men jag har ingen lust att binda mej för det här företaget på någontid alls, att vara fast i Indien är nog inget som skulle få mej att må särskilt bra.

Å andra sidan så blir jag nog inte utlämnad om jag flyr hem till Sverige och bryter kontraktet utan att betala en massa pengar.

Råd, någon?

Våra husdjur

2006-11-08T22:45:00.000Z

Vi har flera festliga husdjur här i vår lägenhet på Road number 3, Banjara Hills, Hyderabad. Uppe i taket över min säng bor det några spindlar modell större. De är dock ganska harmlösa och gör inte så mycket väsen av sej. I köket brukar ett par geckoödlor finna ro ovanför lysrörsarmaturen och imorse hittade jag en hårig tusenfoting som gärna ville dela bädd med mej. Häromkvällen hade vi problem med att sova eftersom grannens söta kattunge hade gömt sej i rummet jämte, och verkade vara i starkt behov av uppmärksamhet. Den ville absolut inte sluta jama, och passade dessutom på att utföra sina behov i Barts sängkläder. Man ser inte så många myggor, men är väl medveten om att de bor här när man vaknar på morgonen med bett över de delar av kroppen man haft utanför täcket under natten. Och nattetid brukar fladdermöss flyga omkring på terassen här, och ibland har de siktet inställt på ens panna. Jättestora fjärilar kan ibland irra in sig genom fönstret och parkera på en vägg eller så. Och ett fåtal lyckliga myror lyckas ibland hitta till våra matrester på diskbänken, precis som flugorna. Annars är här gott om högljudda syrsor och diverse hundar som strövar omkring utanför. Och Sam har hungriga bed bugs i sin säng också.

Jag har inte sett några kackerlackor här, men jag saknar de inte i någon större bemärkelse.

Hampi, del två

2006-11-06T21:24:00.000Z

Vi avslutade festivalen med att själva vara en del av dansföreställningarna. Indier är roliga, de älskade att visa mej och Sam deras danser och se oss försöka ta del i den. Aldrig förr har jag sett så många indier le så mycket. Det var totalt kaos med hur mycket folk som helst. Videor från detta kan utlovas inom en snar framtid. Och vi hade ett tåg att hinna med, dessutom hade vi inte fått våra biljetter bekräftade vilket innebar att vi var tvugna att infinna oss på stationen ännu tidigare för att charma nån biljettförsäljare. Men att lämna festivalen och dess dansare och besökare var svårare än väntat. Man kände sej väldigt välkommen, och folk ville att jag skulle följa med och se deras favoritshow och dansa med några andra och visa mej en annan del av festivalen. Många starka viljor från alla håll. Totalt hade festivalen 500 000 besökare under de fyra dagar som den pågick. Och det i en by där det normalt bor 2000 människor. Det var trångt om kvällarna.

Tillslut, efter oerhört många handskakningar och hälsningar lyckades vi ta oss därifrån och hitta en Rickshaw till Hospet för att se till att vi kunde få plats på nästa tåg till Hyderabad. Men det var något svårare här än i Hyderabad. Det var sen söndagkväll och mannen bakom biljettluckan ville nog hellre besöka festivalen än att se till att vi fick plats på tåget. Att han inte pratade ett ord engelska gjorde inte saken lättare. Som tur var kunde vår taxichaffis ta hand om situationen och hjälpte oss tillslut att få en plats på tåget kvart i elva. Vi hade middag på en fin restaurang med fina priser, middag kostade femton kronor och rom och cola en tia. Sen gick vi ombord på tåget och vaknade upp strax innan vi var hemma igen.

Nu är det kväll och jag hittade snabbkaffe i en butik tidigare och har kunnat dricka en kopp svart kaffe för första gången på evigheter.

5/11 Hampi, Karnataka - Which country sir?

2006-11-06T18:10:00.000Z

Lagom impulsivt så insåg jag fredag morgon att jag ville se mer av indien när jag är här, så jag övertalade Sam & Sam att vi skulle resa någonstans över helgen. Jag hade hört jättemycket gott om Hampi, och när vår kollega Simon berättade att det skulle vara en dansfestivalen där den här helgen så var det klart som korvspad att det var Hampi vi skulle bege oss till.

Han hade dock beställt tågbiljetter två veckor tidigare och var hyfsat säker på att det skulle vara slutsålda vid det här laget. Men jag och Sam tänkte att skam den som ger sig och begav oss till tågstationen i Secunderabad för att få biljetter med ett tåg samma kväll. Biljetterna var förstås slutsålda och vi fick plats 70 på väntelistan för eventuella återlämnade biljetter. Men med vår oemotståndliga charm (och eventuellt lite för att vi var utlänningar) så lyckades vi gå före den kön och få varsin bädd på Yespur Express klockan 21.00.

Vi mötte upp Simon, Hugo, Ego, Manuel, Julie & Anette på stationen och 474 km och 11 timmar och 45 minuter senare vaknade vi upp i Hospet. Därifrån tog vi rickshaws till Hampi som egentligen bara är en by. En gång i tiden var det en stor stad som har lämnat massvis av storslagna tempelruiner efter sig. Vi började dagen med att äta frukost på en restaurang efter att ha fått hjälp av några lokala kids att pruta på ett guesthouse. Och mina första intryck av Hampi var massor av hjälpsamma människor och väldigt vacker natur. Vi åt frukost på restaurangen och några meter bort satt en söt apa och åt smörgåsar.

Vi hyrde motorcyklar för att ta oss ut och se diverse tempel utanför byn. Och många indier är på semester här också, under festivalen. Och för de var nio vita personer en stor show i sig, alla ville hälsa, veta mitt namn och varifrån jag kom. "What is your good name, sir?", "Which country sir?", "How do you find India, sir?"

Indier är oerhört nyfikna av naturen och låter sig inte hindras. De skäms inte över det och det är jätteroligt. Vid ett flertal tillfällen stannade vi upp och pratade med varandra och några indier ställde sig alldeles jämte oss och vill delta i samtalet eller bara lyssna på vad vi sa.

Och om vi stannade till och pratade med några indier så kunde det lätt bildas en klunga på 30 personer runt oss. Det är faktiskt helfestligt, man känner sig som en filmstjärna eller nåt.

Motorcykelturen gick finfint tills en av motorcyklarna havererade mitt ute i ingenstans. Så jag och Hugo fick hajka en knapp mil tillbaka till Hampi genom ett trafikkaos i samband med festivalen. Och när det är trafikkaos i Indien, då är det kaos.

Ett par timmar och lite mat i en indisk by ute i ingenstans senare var vi tillbaka i Hampi och festivalen var i full gång.

Det påminde väldigt mycket om roskildefestivalen med alla glada människor, dofter, musik, ljus, scener, matstånd och lera och smuts. Det var dock några smärre skillnader; total avsaknad av alkohol, något annorlunda musik, folk sover i tempel istället för tält och där var destofler kossor.

Vi såg diverse shower med indisk dans och nån teaterföreställning. Det sistnämnda var ganska kasst, och inte enbart för att vi inte försod ett ord. Dansen var intressantare även om dansarna inte var jätteduktiga. Men de hade fina kläder och orkestern var helfestlig. Och alla tempel och ruiner var upplysta och hela tiden var det någon som guidade oss och översatte och hjälpte oss med allt möjligt.

Vi gick upp tidigt imorse (söndag) för att se tempelelfanten Laxmi ta sitt dagliga bad i floden, men vi kom tydligen försent. Det var mest badande indier, väldigt väldigt många faktiskt. Men vi kunde i alla fall gå in i templet och få en välsignelse av henne, dvs. hon slog mej i skallen med sin snable. Jag gillar elefanter. Eller, jag gillar djur i allmänhet. Och då är indien ett bra land att befinna sej i.

Hampi är, förutom väldigt snälla människor och massa tempel, väldigt vackert. De har en oerhört vacker natur här med djungel, bananodlingar, berg och dalar, sjöar och floder och vattenfall. Ikväll fortsätter festivalen och vi tar förhoppningsvis 22.45-tåget tillbaka, det vore oerhört lämpligt eftersom jag bör infinna mej på jobbet på måndag. Problemet är att vi inte har lyckats charma oss förbi väntelistan i Hampi på samma sätt som vi gjorde i Hyderabad, men vi gör ett nytt försök ikväll.

Tågresande i Indien är en väldigt häftig upplevelse, både naturen utanför med smutsiga städer blandat med stränder och regnskog och öken likväl som ombord på tåget. Människor där pratar väldigt gärna väldigt mycket med varierande kvalifikationer i engelska. Och hela tiden passerar försäljare som vill sälja allt från chai till kätting och prydnadssaker.

Att boka biljett är dock inte helt trivialt, man måste veta från och till vilken station man vill åka, och stationsnamnet är sällan samma som staden, samt vilket tåg (namn och nummer) som går dit. Därefter skall man fylla i ett formulär och lämna det i biljettkassan. Har man tur har de en biljettkassa för utlänningar, dit det ofta är en kort kö. Och där kan man få hjälp med vilket tåg man skall ta och att fylla i formuläret.

Har man lite mindre tur kan man få räkna med att stå i en timslång kö, eller snarare folkmassa där man får armbåga sej fram. Vill det sej riktigt väl så pratar inte expediten ett ord av engelska när man kommer fram.

Jag och Sam hittade ett café med hängmattor i skuggan under ett stort lövträd, där vi spenderade ett par timmar görandes ingenting. India är landet av kontraster, både gällandes rikedom och fattigdom likväl som att vara i en hektisk stad som Mumbai eller till och med Hyderabad till att komma så långt från stress som man kan komma i Hampi eller Goa.

Efter det åt vi lunch på samma restaurang som igår, och jag var nära att beställa en Bhang Lassi efter att kyparen rekommenderat den. Lassi är en typ av yoghurt-milkshake, oftast väldigt god. Strax innan jag skulle beställa informerade någon mej om att bhang är det lokala språkets ord för marijuana. Droger är ganska vanliga här. Och jag beställde en banana coconut lassi istället.

Nu skall vi försöka se elefanten Laxmi ta sitt kvällsdopp istället och se mer av festivalen. Mera dans!

lägenhetsproblem akt två

2006-11-01T12:51:00.000Z

Nej, det blir nog inte den här lägenheten. Vi var fem som skulle bo tillsammans i en trerummare, men två av dem drog sej ur och kvar är jag och Sam och Samantha som inte har lust att betala hyran själva. Hyresvärlden är dock en hyvens karl och erbjöd sej att sänka hyran tills vi har hittat några nya som vill flytta in. Men Sam fick reda på att han kanske blir förflyttad till Bangalore, så vi skippar nog den här lägenheten. Åtminstone just nu, tills vi rett ut vem som skall bo i vilken stad osv. Som tur är så har Bart och hans vänner en säng och en soffa över, där vi kan krascha tills vidare. De har en finfin lägenhet, med indiska mått mätt. Lagom smutsigt med en skabbig toalett och en schysst terass. Förhoppningsvis får vi rett ut alla frågetecken den här veckan, eller början av nästa. Och med lite tur så kan jag ta ledigt på fredag och åka till Hampi.

Just nu utnyttjar vi möjligheten att ha ett eget kök, det var en månad sen sist. Så nu blir det pasta! Vi gjorde en mix av grönsaker att ha till, och jag sysselsatte mej med att plocka ur fröna ur pepparen som kan vara ganska stark. Efter det provsmakade jag osten, och brände mina läppar rejält eftersom jag fortfarade hade pepparfrön på mina fingrar... Strax efter det gjorde jag något av det dummare jag gjort i mitt liv. Jag tvättade mina händer för att få bort pepparfröna, och sköljde därefter ansiktet i vatten.

Jag kan informera om att frön från grön peppar inte går bort med tvål och vatten. Resultatet blev att synen på mitt högra öga grumlades rejält, och mitt ansikte fick en klar röd kulör. Nu har jag precis sköljt mina ögon i duschen i tjugo minuter och synen fungerar som den skall, även om det bränner rejält i resten av ansiktet...

Väderleksrapport

2006-11-01T06:59:00.000Z

Hej, såhär är vädret hos er och hos mej va.
Man kan kortfattat säga att jag har det varmt och ni har det kallt.

Varberg

Hyderabad

2006-11-01T06:40:00.000Z

Jag vaknar återigen upp hos Bart, Terrik och de andra. Vi bodde här inatt, då vi är något hemlösa. En liten detalj som vi har tänkt att lösa under eftermiddagen. Vi fick ledigt från vår nuvarande enhet SSU-BW (Business Waiting) som vi är placerade i innan vi börjar jobba på riktigt. Det är ett konstigt system här, allting tar jättelång tid och det förväntas ta jättelångtid. Så innan vi kan börja på vår avdelning så placeras vi i en avdelning för att vänta på de formaliteter som ska avklaras innan vi kan börja. Men jag får ju lön iaf. Så mitt nuvarande jobb innebär att vänta på ett telefonsamtal, samt rapportera till Business Wait. Det senare innebär att jag måste närvara på ett kontor fyra timmar måndag till fredag och göra ingenting alls. Det är inte alls så spännande, men det är nog ganska diskuterbart. Och förhoppningsvis kan jag börja jobba snart också.

Igår fyllde Tanja från Rumänien år så vi åt middag på en fin restaurang, trettio personer från tjugofem olika länder. Det var bra festligt. Det var dessutom den första finare restaurangen jag varit på som spelat Nirvana.

Nu är det dags för lite mer formaliteter samt förhoppningsvis lösa problemet med avsaknad av lägenhet.

Puss och kram.

hej hej vänner

2006-10-29T14:05:00.000Z

Här kommer lite bilder från de senaste dagarna, det har varit väldigt intensivt, långa dagar och lite sömn. Jag ska berätta mer en annan dag, nu ska vi fortsätta leta efter lägenhet. Med lite tur så har vi fixat en fin lägenhet i Banjara Hills imorgon.

Och jag kanske har fått ett spännande jobb, vi får se. Allting tar lite tid här.

Puss och kram.

Här är min kollega och granne Anoop från England i sin bästa form.

Här är jag, nån indier och anoop på nån tråkig introduktion.

Vi tog ett dopp i swimmingpoolen.

En tysk och Sam skrattar åt varandra.

Happy Diwali!

2006-10-28T13:11:00.000+01:00

2006-10-24T14:08:00.000+01:00

happy diwali, sir

2006-10-20T10:20:00.000+01:00

För övrigt har jag skaffat mig ett indiskt mobilnummer också, +919985381474 (varning för höga telefonräkningar). Och så kan jag bjussa på två dagsfärska bilder från Hyderabad. Här är 29 grader varmt och ikväll är det Diwali, Indiens största festival. Den ska vi fira med några tjejer från Delhi. Det ska bli spännande.

Puss och kram

2006-10-20T10:13:00.000+01:00

Och om någon är nyfiken så kan man läsa vad min vän Ricardo, som jag reste till Goa med, skriver om sin resa. Om nån läser Denver Post så kommer det nog en artikel där också.

Hans blogg finns på
http://myspace.com/bruvs

Och nu kan man nog kommentera anonymnt här också.

indisk körteknik

2006-10-20T10:06:00.000+01:00

Såhär kör man bil i Indien. Ljud rekommenderas.

19/10

2006-10-19T21:49:00.000+01:00

Gårdagen var händelserik. Vi började med att få en genomgång av företaget och dess olika enheter, och var vi var placerade och var vi skulle bli placerade. Lagom spännande med massvis av akronymer. Sen hade vi en föreläsning (eller ja, samtal) om indisk kultur versus västerländsk. Och det var verkligen jätteintressant och givande. Nu kan jag faktiskt förstå vad indierna menar med deras konstiga kroppsspråk och huvudrörelser. Man fick verkligen insikt i hur indier lever, och hur det kan krocka med västerländska värderingar och normer. Och jag fick lära mig att jag levt efter indisk tid även i Sverige. Till exempel, om någon bjuder in dej på middag klockan sju så förväntas du inte komma klockan sju (maten är nog långt ifrån färdig då) utan halv åtta eller klockan åtta. Det passar mig utmärkt.

Här träffade vi även de som startade på Satyam förra månaden, det verkar vara massa roliga människor och jag är tydligen inte den enda från Sverige i den här stan, Erik & Andreas från Uppsala och Gotland är här också.

Vi avslutade kvällen på nån klubb där man fick dricka hur mycket öl man ville för 45 kronor. Det var ganska häftigt hur människor från minst 15 olika länder och från samtliga världsdelar umgicks, dansade och hade en toppenkväll. Jag och Sam åkte hem till Bart från Belgien efteråt, och hamnade på en efterfest tillsammans med massor av kärleksfulla människor som bodde i två stora lägenheter. Jag tror att jag kommer ha en toppentid i Indien.

People Matters!

2006-10-18T02:08:00.000+01:00

Två bra citat

"People matters!"
Divhyas beskrivning av hur man lever i indien jämfört med västvärlden. De tänker på kärlek och varandra istället för jobb och materiella ting.

"Don't panic, there is always rebirth"
Klistermärke bak på en bil.

Sam, Vithel och Divhya

17/10

2006-10-17T18:17:00.000+01:00

Vi (vi sju som bor tillsammans och börjar jobba samtidigt) satt på mitt och Sunnys rum och drack öl igår kväll, alldeles för länge. Det gjorde det inte helt lätt att kliva upp i morse, men på något mirakulöst sätt visste nog Satish i receptionen det eftersom han ringde till vårt rum och berättade att vår bil skulle komma om en halvtimme.

En jättesnabb dusch och ännu snabbare rakning senare var det dags för att klä på sig kostymen för första gången på det här jobbet.

Idag var det dags för den formella anställningsproceduren, vilket innebar pappersarbete från 10.00 - 17.00. Det var nån form av personnummer vi skulle få, öppna bankkonto och föromella papper från företaget. Tonvis med papper.

Vi tog en sväng på stan och åkte tillbaka till STC (där jag bor) för att hämta våra temporära ID-kort.

Nu har jag äntligen fått ta av mig kostymen och snart ska vi gå och ta en kopp fika med Divhya från Delhi och hennes vänner. Dagarna här går väldigt fort och det händer väldigt mycket.

2006-10-17T07:41:00.000+01:00

Och det är något konstigt med att leva såhär. På något sätt finner jag ro och hinner tänka tillbaka väldigt mycket. Varje dag när jag har suttit i en svettig buss som hoppar fram på håliga vägar, förstörda av monsunregnet så har jag fått väldigt klara minnesbilder på min hornhinna av tillfällen i min uppväxt och tidiga tonår, som jag glömt sen länge. Men nu träder de fram och det är betydelsefulla tillfällen och vackra minnen. Och varje gång jag vaknar på morgonen här kan jag tydligt minnas vad jag har drömt under natten. Jag gillar det.

Och Ricardo spelade Mates Of State's nya album för mig i Goa, förresten. Det är en superb skiva som alla borde ha. Raden "You could surely try to be more alive" är så klockren så man skulle kunna släppa en skiva med bara den.

För övrigt skrattade jag för mig själv när vi var på en bar i Vagator, Goa och de slår på Dr Albans gamla hit It's my life på stereon. Jag finner det lustigt när Indier försöker vara västerländska. Jeansmodet har kommit hit och de hippa unga indiska männen bär de fulaste jeans jag nånsin sett.

16/10

2006-10-17T02:36:00.000+01:00

Gick upp strax efter att jag gått och lagt mig och träffade mina överordnade Hanumesh och Sanhya. De verkar vara goda människor med stora hjärtan.

Vi åkte till Cyderabad polisstation för att lämna in pappersbunten jag spenderade gårdagskvällen med att fylla i. Och det tar fruktansvärt lång tid att ta sig någonstans i Hyderabad. Så små vägar med så mycket trafik. Och ingen har någonsin tänkte på fotgängarna. Den här stan lider av växtvärk.

Och utlandsregistreringen gick smärtfritt för de flesta av oss, bortsett från att samma procedur måste upprepas om två veckor när vi flyttar någonannanstans.

Vi åt en utomorderntligt god lunch, jag är förälskad i indisk mat. Sen tog vi en vända på stan och jag köpte mej ett par stiliga skor som jag ska använda imorrn då jag tydligen skall vara formellt klädd. Vi köpte några pilsner också och nu sitter jag i den svettiga bussen påväg hem igen.

Jämte mig på bussen satt en kvinna, några år äldre än mig, och grät. Det visade sig att Rhia, som hon hette, hade graduerat från universitetet och fått ett toppenjobb på Satyam för ett år sen. Hon hade lämnat sin hemby i Kerala för att kunna leva ett modernare liv med högre standard i en storstad.

Efter ett par månader i Hyderabad fick hennes man en anställning i Pune, en stor och vacker stad nära Mumbai. Hon fick löftet från Satyam att hon skulle kunna bli förflyttad till Pune inom ett halvår och allting var frid och fröjd och även om hon saknade honom så visste hon att hon snart skulle kunna leva ett gott liv tillsammans med honom.

Efter sex månader i Hyderabad frågade han sin överordnade när hon skulle bli förflyttad, och fick svaret att det har blivit framflyttat. Efter ytterligare ett par månader fick hon beskedet att det inte fanns någon möjlighet för henne att bli förflyttad. Och även om det var ett besked som gjorde ont, så bestämde hon sig för att säga upp sig från det jobb hon fått. Ett jobb som de flesta indier, inklusive Rhia för nåt år sen, skulle drömma om att ha.

Med två månaders uppsägningstid skulle hon snart kunna få vara hos sin fästman och må bra, även om hon skulle få starta om på nytt igen.

För att kunna säga upp sig behövde hon dock godkännande från sina två överordnade, varav den ena inte befann sig i Hyderabad och därför inte kunde ge klartecken för tillfället. Det var för en månad sen, och hela tiden skjuter de fram hennes uppsägning.

Imorgon är det hennes fästmans födelesdag som hon önskat att få fira med honom, men istället är hon bortrövad av ett stort indiskt dataföretag. Därav tårarna.

15/10

2006-10-16T11:30:00.000+01:00

jag börjar dagen med att träffa de andra som ska jobba efter samma princip som jag. Sex av sju personer har anlänt och förutom jag och Sunny så är det en kille från Schweiz, en tjej från England och ett par från Spanien. Alla är jättetrevliga och jätteolika och vi hoppar över frukosten (Chili klockan nio på morgonen är inget jag har vant mig vid än) och åker in till stan för läkarundersökning. Läkaren ser ut som en trollkarl från någon saga och jag får lämna blodprov, för första gången i mitt liv lyckades jag undgå att svimma. Indien har gjort mej tålig. Jag ska banne mig gå och lämna blod när jag är tillbaks i Sverige. Sen tog de EKG och jag fick röntga mig i en maskin som såg ut att ge mej en rejäl dos gammastrålning.

Vi åkte tillbaks till STC och åt lunch, träffade massa människor från massa delar av världen, badade i swimmingpoolen och fyllde i formulär i ett par timmar. Och mer pappersarbete lär det bli.

Vi åt middag och tittade på Napoleon Dynamite. Det var en av de vackraste filmer jag sett. Alla borde se den. Nu är klockan väldigt sent i Indien och jag borde sova. Men det finns så mycket annat spännande att göra.

De andra som startar på Satyam samtidigt som jag.

En söt rickshawförare

Min rumskamrat Sunny och min boss Hanumesh.

2006-10-16T08:15:00.000+01:00

Låtar som jag lätt får på hjärnan men som jag inte hört på väldigt länge:

Cyndi Lauper - Time after time
Nada Surf - Popular
Alice DJ - Will I ever fall in love
Paris - Disco Fever
Smashing Pumpkins - To Sheila
Eagle-Eye Cherry - Save tonight
Toto - Africa

14/10

2006-10-15T09:17:00.000+01:00

Vaknar senare än tänkt (ja, jag är fortfarande samma Johan) och hoppar över frukosten för att hinna med bussen till stan. Jag och Sunny är verkligen helt borttappade i den här världen, men folk är väldigt hjälpsamma och vi lyckas hitta både det ena och det andra.

Vi skall ta en rickshaw tillbaka till busshållplatsen men föraren pratar inte engelska och vi pratar inte Hindu, så någon form av missförstånd uppstår och vi hamnar i fel del av stan. Vi tar en promenad genom fashionabla områden innan vi tar en ny rickshaw till vår hållplats. Bussen har gått för längesen. Vi äter jättemycket mat och träffar andra männisor som jobbar på Satyam och pratar om Indiens tillväxt efter IT-boomens intåg och fattigdom och klasskillnader.

Väl hemma ringer jag min familj och delar en öl med Sunny. Det är lördagkväll och ni träffas säkert och umgås eftersom ni tycker om varandra och mår bra av att göra så.

Jag lyssnar på Drawings From A Broken Lead och skall gå och lägga mig. Imorgon är det dags för läkarundersökning vilket säkerligen innebär blodprov vilket innebär att jag kommer svimma.

Godnatt.

2006-10-14T19:06:00.000+01:00

13/10

2006-10-14T11:54:00.000+01:00

Jag vaknar och mår lite bättre än igårkväll. Sunny är verkligen jättetrevlig och det hjälper verkligen att ha nån att småprata med. Vi har fått tonvis med papper och formulär att fylla i, och han är lika förvirrad som jag.

Vi tar byssen in till den riktiga världen (Secunderabad) och äter brunch och köper kontantkort och kopierar papper och ser oss om.

Och om folk stirrar i Mumbai, så är det inget mot vad de gör här. Jag är verkligen den enda vita personen jag ser i stan, Sunny har indiska rötter. Men de vi träffar är verkligen pratglada, nyfikna och väldigt trevliga.

Vi tar bussen tillbaka till Satyam Technology Centre som låtsasvärlden kallas och träffar några andra som jobbar för Satyam på samma sätt som vi gör, men startade förra månaden. De är jättetrevliga och ger oss massa tips om vad vi borde göra och tänka på. Jag sms:ar anders från mitt nya mobilnummer med massa siffror och vi går och äter middag i matsalen. Jag trodde det skulle vara svårt att hitta vegetarisk mat där, men ack så fel jag hade. Standardmenyn är helt vegetarisk, eventuell kyckling får man köpa till. Jag åt en superb indisk måltid och betalade fem och femti.

Nu är det sent och jag ska krypa till kojs. Det hjälper verkligen att skriva det här, jag mår mycket bättre.

Puss och kram.

ett annat liv nu

2006-10-13T09:27:00.000+01:00

Jag saknar mitt liv i Sverige, jag saknar nätterna på konstiga klubbar, jag saknar min familj, jag saknar fikorna på Mignon, jag saknar den där festivalen, jag saknar Göteborg, jag saknar konserterna på Majas, jag saknar att vakna jämte någon, jag saknar att dricka rödvin på Engelbrektsgatan, jag saknar högertrafik, jag saknar en stökig lägenhet på Kronhusgatan. Jag saknar er.

2006-10-13T05:23:00.000+01:00

Mitt flyg landar i Hyderabad i tid och jag hittar min väska på bagagebandet. Flygplatsen är betydligt lugnare än den i Mumbai och alla är väldigt hjälpsamma och trevliga. Jag kliver ut i solen och värmen (här finns ingen bris från havet) och ser väldigt många män med skyltar med namn på. EFter en stunds letande ser jag mitt och träffar en trevlig man i uniform som tydligen är min chaufför. Jag sätter mig i en modern (relativt till Indien) bil och föraren tar mig genom en stad inte helt olik Mumbai, fast med färre människor. Vidare genom en förort och genom kåkstäder och kameler och vidare förbi stora försvarsområden samtidigt som han berättar om Hyderabad och Secunderabad och deras historier och om hur bra Buriyanin är här och om vägen vi åker på som är uppkallad efter Mahatma Gandhi och om Satyam m.m.

Tillslut kommer vi fram till Satyam Technology Centre och en grind med en vakt. Viss förvirring uppstår, men jag får snällt visa upp papper från företaget och blir insläppt efter att ha fyllt i lite papper. Vi åker vidare in genom grinden och in till nån reception där jag får två kuvert och reda på att jag ska på i rum 21. jag går upp och hälsar på min rumskamrat som heter (eller kallas) Sunny och kommer från England. Han verkar vara en artig helyllekille och visar mig runt på området.

Det visar sig att jag lever i en artificiell värld, ett konstgjort samhälle där människor bor, jobbat, äter, tränar, fikar, går ut och lever sina liv innanför det här industristaketet. Det är ett otroligt stort område och innehåller allt man kan tänkas behöva, inklusive golfbana och ett zoo.

Ett helt samhälle uppbyggt innanför ett staket, så olik världen utanför. Och allting för det här företaget. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det är så surrealistiskt alltihopa.

En kilometer bort bor människor i skjul med pressenningar och sliter för att överleva morgondagen och här innanför lever vi andra väl och kan blunda för misären utanför grindarna. Och jag är en av dom, frånsett att jag inte kan eller vill blunda. Det skrämmer mig mest.

12/10

2006-10-12T18:18:00.000+01:00

Jag vaknar och duschar och packar ihop. Går ner och äter fukost med de andra i solen. Jag får en kopia av Ricardos foton och taxibilen som skall ta mig till flygplatsen står redo. Jag kramar mina nyfunna vänner farväl, inte helt utan att känna olust. Och när jag sätter mig i taxin ensam med den tjocke mannen i förarsätet känner jag en plötsig känsla av ensamhet, som jag hade förväntat mig att känna men inte såhär påtagligt och så kraftigt. Tårarna är inte långt borta och när vi far genom Goas natur har jag känslan av lämna nåt så gott för nåt inte alls lika gott.

Jag saknar alla därhemma, jag saknar lugnet, jag vill krama nån jag tycker om.

2006-10-12T01:10:00.000+01:00

När vi går upp och äter frukost inser vi förstås att de enda två taxibilarna är ute och förväntas komma hem först om några timmar. Vi löser det hela (Chris gör) genom att få lift med en snäll lastbilschaffis vars flak vi får åka med på till Paolem. Vi är glada över att få äta på en ny restaurang, kunna skicka epost och köpa en flaska rom. Vi firar Lou's födelsedag med cocktails på en bar vid stranden. Glenn och Ricardo köper fula tröjor och vi åker Rickshaw hem. Det här är min sista kväll i Goa och jag flyger till Hyderabad imorgon. Vi dricker massa rom och cola och lyssnar på diverse indieband som jag och Ricardo spelar i Glenn's högtalare. Vi tar ett "midnight skinny dip" och har det väldigt bra på stranden med romflaskan. Längre bort sitter några locals i tonåren och har en brasa och röker hasch.

10/10

2006-10-11T06:05:00.000+01:00

Eftersom vi har några australienare med oss ska vi förstås gå på hike över ett berg av djungel till nästa strand. Vi traskar vid strandkanten, vaddar över till en liten fiskyby och börjar vandra uppför. Det är vackert, tungt och soligt och törstigt. Vi börjar leta eftetr stigar in i djungeln och uttrycket "pathy" har uppfunnits. Apor, myggor, stora spindlar, elaka myror, grodor, ödlor, råttor, örnar och diverse andra djur skådas. Efter cirka tre timmars promenerande har vi tagit oss upp på bergets topp (tror vi) och kan se att vi har ett minst lika högt berg att ta oss över innan vi är framme i Paolem. Det finns ingen möjlighet att hinna med det inan det blir mörkt vid halv sju-tiden. Vi försöker hitta tillbaka och Chris är faktiskt en utmärkt spårare.

Vi går hem till oss efter att ha tagit ett svalkande dopp i havet. Vi äter middag och det har nog inte hänt vid ett enda tillfälle att vi har fått allt vi har beställt på restaurangen där vi äter tre mål om dan. Åtminstone några beställningar faller bort vid varje måltid. Vi har därför insett varför de bara delar ut en meny till varje borde, det är större chans att få det man vill ha om bara en person i taget beställer.

Det festligaste var när vi beställde kaffe och de delade ut kaffekoppen till en person och den tillhörande skeden till en annan. Vi beslutar oss för att ta en taxi till Paolem imorgon istället och jag är helt utmattad efter vandringen och går och lägger mig vid 22-tiden.

9/10

2006-10-09T12:54:00.000+01:00

Återigen frukost på stranden i Vagator sen en taxiresa med Philippe ner till södra Goa. Philippe är en toppenkille, "24h full power" som hans slogan var.

Vi stannar i Agonda och tar in på den enda restaurangen som finns och vi har en kilometerlång sandstrand för oss själva, tillsammans med några kossor och hundar.

Badar, dricker öl och tar det lugnt. Åter middag och tar det ännu mera lugnt. Dricker grogg och promenerar ner till stranden, får sällskap av några hundar.

Blir full och pratar musik och geografi i Skandinavien, Australien och USA. Vi tog ett "sunset skinny dip" också. Det är visst olagligt i Indien, precis som homosexualitet.

Jag undrar för övrigt varför risodlarna väljer att torka och arbeta med sitt ris på motorvägens vägren av alla ställen.

8/10

2006-10-09T00:53:00.000+01:00

Vi äter frukost med utsikt över havet och tar det lugnt. Hyr motorcyklar även idag och far ännu längre söderut till Old Goa och ser en kyrka med en glaskista och en relativt välbevarad 500 år gammal kropp i... Sådär mysigt. Extremt många försäljare och min mage passar på att berätta att jag är i Indien... Diverse tabletter lugnar dock ner den och den känns hyfsat stabil på kvällen.

Påväg hem får vi känna på monsunperiodens sista dödsryckningar och regnet verkligen slår mot ansiktet. Det var inte en del av mig som var torr när vi var framme.

7/10

2006-10-07T12:47:00.000+01:00

Vi hyr motorcyklar och tar oss söderut i Goas underbar natur och vackra stränder. Vi tappar bort oss och blir vilse i en liten by nånstans men hamnar i Baga och en bar på stranden. Badar, får lära mig bodysurfing bland extrema vågor. Dricker öl, klappar hundar, far vidare till nästa strand, väjer för kossor och stannar på nästa strand och äter gott och dricker gott. Vi far tillbaks till Vagator och går till TinTin och dricker rom & cola och spelar biljard och jag träffar israeler och engelsmän och indier och jag mår jättebra. Vi dricker Feni som är Goas egen sprit, gjord på cashewnötter eller kokosnötter och luktar lacknafta. Den smakar nåt åt det hållet också.

5/10

2006-10-06T07:00:00.000+01:00

Tog tåget ner till Goa efter Bollywoodinspelningen (jag var statist, va. Så om ni får chansen ska ni se filmen Partner), träffade Brad från Australien och Cathrine från Skottland som skulle med samma tåg i Bollywoodstudion. Så snabbt in i en taxi vid Churchgate där tåget stannade, hämta packningen på hotellet och snabbt iväg itll CSt, där tåget gick från.

En extremt lång perrong och extrem förvirring var jag skulle befinna mig på den. Hittar några Tyskar som ska sitta i vagnen efter och hittar Brad & Cath som jag inte hamnar i samma vagn som. Vi delar ett par Thailändska öl som de hittade i nån butik i närheten.

Tåget kommer in en timme försenat och jag kliver på den vagn som jag tror är min, hittar min plats och sätter mig. Efter några minuter kommer 15 barn och intar platserna runt omkring mig, och efter ytterligare en stund kommer någon som vill ha min plats också.

Jag har förstås hamnat i fel vagn, och efter en längre tids förvirring inser jag att jag har fått en luftkonditionerad vagn och får passera ett gäng vagnar för att hitta min. Där har jag fått en bädd tillsammans med en australienare, en amerikan och en tjej från england. Glenn, Ricardo och Lou. De är jättetrevliga typer och jag och Ricardo, som är musikkritiker, råkar ha samma musiksmak och pratar band jag vet inte hur länge.

Deras sällskap gjorde att 15 timmar tågresa gick otroligt smärtfritt trots en snarkande indier ovanpå. Lou löste det hela (iaf i en minut) genom att kasta en petflaska på honom.

Jag sov gott, drack chai, åt ostmackor, pratade, läste och diskuterade var i Goa man borde bege sig. Jag hade tänkte mig Anjuna Beach, men beslutade mig för att följa med de andra till Vagator. Glenn och Lou hade dessutom träffat två andra australienare i Bollywoodstudion (ja, det var där också fast dan innan) som ville följa med till Vagator. Vi hoppade av på den station vi trodde var närmast och delade på två Rickshaws till Vagator. Klockan var nu ungefär 13.00 i Indien och vår galning till chaufför tog oss genom den vackraste natur jag har sett på väldigt länge. Han kunde dessutom göra väldigt många djurläten och sjunga.

Vi tåg in på ett ställe som hette Jolly Jolly Lesters där vi fick egna stugor med djungeln strax intill. Jag och Ricardo delade på en hytt och betalade 200 Rs per natt (40 kr).

Jag såg geckos och grodor och diverse andra djur som jag inte ser så ofta annars (men som australienarna fann helt naturliga förstås). Kvällen avslutas med massa god mat på en restaurang vid havet.

Mumbai i övrigt

2006-10-05T00:10:00.000+01:00

Tiggare, försäljare, misär, fuktigt, avsaknad av toaletter, uteliggare, hundar, kossor, taxibilar, människor, dofter, smuts, lastbilar, bollywoodfilmstjärnor, intensivitet, vänlighet, stirrande blickar, skabbiga hotellrum, öl i små barer, kåkstäder, planka på pendeltåget och hoppa på kvinnovagnen, få frågan om det där verkligen är min naturliga ögonfärg, små glada män, kryddor, överfulla gator, tyger, förvirring, värme, avgaser, prutning, "-Hello Mister, how are you?", att riskera livet när man korsar gatan, smutsiga stränder med vackra solnedgångar, Colaba, avsaknad av kvinnor, vilja vara västerländsk, droger, prostitution, bajsa i hål i golvet.

Mumbai flygplats 2006-10-02 23.00

2006-10-03T07:00:00.000+01:00

När jag kommer ut från flygplatsens luftkonditionering blir jag slagen i ansiktet av en extrem värme och fuktighet i luften.

Jag har fått tips om att köpa en förbetald taxiresa in till Bombay, eller Mumbai som det numera heter, det kostar ungefär 360 Rs.

Utanför flygplatsen är det totalt kaos med taxibilar, skyltar med namn på, försäljare m.m. Lustigt nog ser jag inga andra passagerare i närheten.

Jag har fått en speciell taxi tilldelad mig och nu är mitt uppdrag att hitta den, vilket jag inte lyckas med i första taget. Men en man kommer springandes efter mig, ropandes "Mister!". Först tror jag att han bara är en av de som vill erbjuda mig en taxiresa billigare, men jag har redan betalt min. Men det visar sig att han faktiskt kör rätt bil.

Jag hoppas på att kunna sätta mig i baksätetet på denna gul-svarta bil, som ser ut som den är av 1957 års modell och koppla av medans föraren tar mig till Colaba, vilket skall vara backpacker-delen av Mumbai (dvs skabbiga hotell med okej priser). Men jag har ju aldrig åkt taxi i Indien förut, och definitivt inte i Mumbai. Det var den värsta resan jag varit med om i hela mitt liv. Under den timslånga färden får jag se massvis av ting. Bilar, kor, motorcyklar, rickshaws, hästar, kåkstäder, karnevaler (det är Mahatma Gandhis födelsedag idag), lastbilsflak med dansande människor på, oxar m.m. Under hela taxiresan satt jag bara stum och förstenad, tagen av miljöombytet och förarens körstil.

Tillslut kommer vi fram till Sea Shore Hotel på Arthur Bunder Rd där jag får ett simpelt men rent rum. Klockan är strax efter ett pånatten och jag är trött och borde gå och lägga mig men är alltför nyfiken på Mumbai. Så jag bestämmer mig för att gå varv runt kvarteret. Människor är vänliga, försöker sälja saker till mig (jag vill inte ha en trumma), och få mig att åka taxi. Jag träffar en man från Karlstad som bott på samma hotell som jag i drygt två månader som visar mig kvarteret. Vi tänkte gå och ta en öl nånstans, men eftersom Mahatma har fördelsedag så är det allmän dry-day.

Vi tar en kall kaffe på ett femstjärningt hotell där någon hjälper mig att sätta på kranarna när jag besöker toaletten.

Landvetter flygplats 2/10, tidig morgon

2006-10-02T14:20:00.000+01:00

Mina kära föräldrar och mion bror har klivit upp i ottan för att följa med mig till flygplatsen och säga farväl. De senaste dagarna har varit väldigt konstiga med väldigt många avsked.

Jag har checkat in mitt bagage och det är dags att gå till min gate och jag kramar de alla farväl och tårarna är inte långt borta. Väldigt nära faktiskt.

Jag känner mig väldigt ensam när jag sakta går mot gaten och flygplanet som skall ta mig väldigt långt bort väldigt länge. Världen är liten - så fan heller.

Jag älskar er.

Å så stilig jag är.

2006-10-01T13:37:00.000+01:00

Först och främst vill jag bara påvisa hur rätt jag och Ida är. http://www.tv4.se/mode/492078.html